Om det stämmer att regionledningen inte själv ringde några referenser inför anställningen av ny regiondirektör är det ännu ett kapitel i obegripligheternas historia kring Björinge-affären.
Nu är allt rekryteringsföretagets fel.
Så förutom en illvillig opposition, en envis ledarskribent, väldigt många helt vanliga opolitiska medborgare, kan vi nu lägga rekryteringsföretaget till skurkarnas skara.
För i stort alla bär skuld i detta, alla utom Åke Svensson, Brittis Benzler (V) (ho ho?) och Isabel Enström (MP) (ho ho?), dessa tre har inte gjort ett enda fel i denna process.
Varför är det då så viktigt att kräva svar på hur denna process gått till?
Jo, för att det handlar om förtroendet för Region Gotland, både det politiska ledarskapet och hur man hanterar sina chefer och sitt mandat och vilken kultur som råder mellan ledningskontor och förvaltningsledning. Det påverkar förtroendet även i alla andra frågor.
Själva sakfrågan är i grunden väldigt enkel.
Om Jan Björinge inte fungerade som chef ska man självklart avsluta samarbetet när alla möjliga vägar har prövats för att komma tillrätta med vad det nu kan handla om för problem. Det behöver inte finnas andra skäl än att det helt inte fungerar.
Men. Då gör man det med respekt, i samförstånd och på ett sätt som skapar förtroende och processen förankras i både förvaltningar och hos den politiska oppositionen.
Så som man behandlade Jan Björinge behandlar man en skurk. Och är Jan Björinge en skurk ska han inte skyddas utan ställas till svars, och därmed även ha möjlighet att försvara och förklara sig. Nu dömdes han utan rättegång och de som dömde honom vägrar förklara varför, makten sluter sig som en mussla.
Åke Svensson är inte så bra på att ge raka svar men han är väldigt bra på att vara raljant och nedlåtande. I ett läge när han får ta emot synnerligen allvarlig kritik svingar han vilt med att anklaga kritikerna för att sukta efter skvaller eller vara ute efter att svartmåla honom och majoriteten.
”Har oppositionen ingen egen politik så kan det här vara en gångbar väg för dem” säger han till GT (i går).
Sådana svar stärker inte direkt en stukad trovärdighet.
En detalj som Åke Svensson inte upprepat som ett mantra som han gjort med ordet ”förtroende” är uppgiften att det fanns tjänstemän som hotade med att säga upp sig om Björinge skulle vara kvar.
Med tanke på diskussionen om en stark tjänstemannakultur och hur lite politisk beredning som görs av tjänstemannaunderlagen inför beslut är detta en väsentlig del i det som har hänt.
Åke Svensson kan få slut på denna tragiska historia hur lätt som helst. Han kan informera företrädare för den politiska oppositionen om vad som har hänt. Han behöver inte förklara för någon annan.
För finns de allvarliga skäl så som det antyds kommer alla att förstå och olja kan gjutas på kritikvågorna.
Men så länge Åke Svensson inte har något annat att säga än att allt än någon annans fel kommer frågorna att fortsätta ältas, misstankar att gro och rykten att spridas.
Det drabbar inte bara Jan Björinge, det faller även tungt tillbaka på Åke Svensson.