Under några sommarveckor har Region Gotland gått på sparlåga. Efter Almedalsveckan har det varit lugn och ro.
Rikspolitiska skandaler har präglat nyhetsflöde och debatt.
På parkeringen här på Visborg gapar det fortfarande tomt och det beror inte på att alla regionanställda börjat cykla.
Snart nog tar det fart igen och det finns ett par saker som gnager och ger lite oro.
Före sommaren rapporterades om att nämndernas underskott hittills låg på 47 miljoner. Nästan 50 miljoner utöver vad framför allt hälso- och sjukvårdsnämnden och socialnämnden fått sig tilldelade var förbrukade innan halva året hade gått. Med erfarenhet av tidigare år finns en risk att underskottet inte minskat utan tvärtom när vi får nästa rapport.
Först den 31 augusti sammanträder regionstyrelsen nästa gång. Fullmäktige samlas först den 25 september.
Låt oss hålla alla tummar för att dessa farhågor ska bli avfärdade och ersatta med goda nyheter om att ekonomin har stärkts.
Men jag kommer att vara fortsätta att vara orolig tills min oro är bevisat överflödig.
Jag hoppas också på snara rapporter om att planeringen av bygget av bron över vägen vid den nya kryssningskajen går geschwint.
Min nästa förhoppning är att den rödgröna majoriteten under Meit Fohlins (S) ledning kommer att vässa sin samordningsfunktion. Stundtals har man fått uppfattningen att man inte pratar med varandra, en farhåga som fick sitt crescendo under hanteringen av Nordiska Motståndsrörelsens aviserade ankomst till Almedalsveckan.
Det var inte första gången majoriteten gick i opposition på sig själv men kanske det hittills mest flagranta exemplet.
Den verkliga oppositionen, borgerlig samverkan, har ingen anledning att sitta still i båten och hoppas på att majoriteten ska fortsätta sitt taffliga och oklara ledarskap.
Om ganska precis ett år är det val och även om man önskar tydlighet i vilket politiskt ledarskap gotlänningarna har att ta ställning till så är det inget att eftersträva att tvingas ta över en verksamhet som är körd i botten.
För även om majoriteten försöker få det att låta som att pengar är en sak och verksamhet en annan blir det inte sant. För varje år som nämnderna går minus urholkar vi välfärden för kommande generationer.
En klart större insikt om detta sammanhang har präglat majoriteten de senaste åren men ändå är det oppositionen som anklagas för bristande ansvar när den kräver att fullmäktiges beslut ska följas. Detta måste få ett slut och låt oss hoppas på en tydligare politisk enighet kring detta i och med majoritetens lokala "regeringsombildning".
Dess motsvarighet på riksplanet har ännu mycket att önska, ännu präglas S-regeringen av en makalös brist på självkritik och ett krumbuktande där statsministern vänder ut och in på sig själv för att å ena sidan erkänna de katastrofala misstag som gjorts, å den andra lägga skulden på den förra regeringen.
Det blir en spännande höst, på många plan.