Hur mycket ska man som makthavare stå ut med i form av satiriska och ironiska bilder och texter? Hur en nidbild tas emot är förstås väldigt olika, en del tål i stort sett vad som helst, medan andra mår dåligt på riktigt av att avbildas på ett osmickrande sätt.
Var och en får helt enkelt hantera det på det sätt som hen anser bäst. Att förbjuda satir eller på andra sätt försöka strypa yttrandefriheten är aldrig ett av de alternativ man ska överväga.
Jag minns, och skäms lite för, att jag hade synpunkter på konstnären Lars Vilks och hans rondellhund i form av profeten Muhammed.
Jag tyckte inte han lyckades förklara (för mig i alla fall) varför det var så viktigt att framställa Muhammed på ett sätt som uppenbarligen kränker många troende, helt vanliga, muslimer. Kränkningen i sig verkade vara syftet vilket jag tyckte var osmakligt.
I dag är jag, och många fler med mig, helt på det klara med varför det är viktigt, även om man inte uppskattar själva grejen.
Jag drar mig till minnes en mycket underhållande text av Jonas Niklasson på den här sidan för ganska exakt fyra år sedan. Han beskrev länsstyrelsen och Miljöpartiet som vapenbröder (bokstavligt) i kampen för ett utökat strandskydd.
Ett ironiskt grepp som var både träffande och med vass udd, precis som bra satir ska vara.
Miljöpartiets främste företrädare på ön, Stefaan De Maecker, tog dock illa vid sig och skrev en replik där han uttryckte sin besvikelse över Jonas Niklassons text och drog paralleller till politiker som mördats för sin sak.
Alla som känner Jonas Niklasson vet på ett ungefär hur konstigt det blev men händelsen är ett bra exempel på att man bör ha väldigt högt i tak när det gäller satir och andra sätt att häckla makten, den politiska såväl som den religiösa.
Miljöpartiet har sedan det blev ett regeringsparti till viss del fått utstå mer granskning än när man ”bara” var i opposition.
Men än så länge är det bara debattörer, så vitt jag sett, som granskat Fridolins kaxiga löfte att han skulle fixa den svenska skolan på 100 dagar.
Det är också en borgerlig debattör, Rebecca Weidmo Uvell, som gjort en anmärkningsvärt enkel granskning av bostads-, stadsutvecklings- och it-minister Mehmet Kaplan (MP), som ledde till oerhört märkliga kommentarer inom Miljöpartiet.
Första reaktionen var att Uvells granskning skulle ha rasistiska förtecken (!), sedan sades det att hon for med osanning om vilka uppgifter hon fått och inte.
Rebecca Weidmo Uvell hade helt enkelt begärt ut uppgifter om vilka resor Kaplan gjort i tjänsten och kommit fram till att det var en hel del resor som gjorts under den korta tid han varit minister och med lite oklara direktiv.
Efter den debatt som blev efter hennes blogginlägg kom det till slut fram att de uppgifter som tidigare varit sekretessbelagda (på grund av rikets säkerhet) nu var offentliga och bestod av att ministern passat på att ta semester i anslutning till tjänsteresan.
Relevant granskning av makten, satir som både underhåller och kränker, rak rapportering av beslut och formalia, allt hör till och får plats i en demokrati.
Så fort man försöker dölja sanningen eller stoppa publiceringar är man inne på något som kallas något annat.