Varför ska samhället hjälpa till att bära eller underlätta för verksamheter som människor uppenbarligen inte prioriterar?
Om få vill handla i butikerna längs Adelsgatan, varför krävs åtgärder från politikerna och framför allt: vilken sorts åtgärder kräver man? Tvångsshopping?
Samma med lokaltidningar. Allt färre vill betala för det vi producerar, varför ska samhället då ägna tankemöda och skattepengar på att ändra denna utveckling?
Frågan kan tyckas märklig, det är väl självklart att vi behöver en levande innerstad och lokal journalistik.
Men om ingen vill ha detta varför ska samhället då tvinga det på medborgarna? Här hittar vi något av politikens kärna, att vara som en förmyndare, se helhet och långsiktiga konsekvenser där vi som medborgare ser vad som är bäst för just oss i stunden. Inte för att vi nödvändigtvis är egoistiska utan för att det är så vi fungerar.
Frågan kvarstår dock, om det är vad folk vill ha, varför hålla på med konstgjord andning till det som valts bort?
Jag har en stark övertygelse om att vi behöver värna vår innerstad men jag har inget bra, konkret och logiskt svar på varför. Självklart är alla de företag som finns i innerstaden viktiga för arbetstillfällen och skatteunderlag men om folk inte vill ha deras varor eller tjänster? Tankarna är provocerande.
Den andra saken medborgarna inte längre vill köpa i lika stor utsträckning som förut, lokal journalistik har ett till synes mer självklart berättigande, nämligen det demokratiska perspektivet. Men kan inte medborgarna få detta på annat sätt? Vi har public service (för Gotlands del Östnytt i SVT och Radio Gotland i SR).
Dessutom finns bloggar och sociala medier som håller oss underrättade om vad som händer och som även till stora delar granskar makten från olika perspektiv.
Av naturliga skäl har jag personligen i just denna fråga inga svårigheter att hitta argument men dessa är i sammanhanget helt oväsentliga.
Det är hur du som läser dessa rader ser på saken, eller kanske ännu viktigare, hur de som inte läser detta ser på vikten av journalistik, som har det relevanta svaret.
Ju fler som tänker att dessa saker är oviktiga, desto färre finns det som ser mening i att engagera sig politiskt. För de lösningar man ser på utmaningar som dessa är grunden i allt politiskt engagemang.
När stadskärnan väl ligger öde och lokalredaktionerna är borta kan man misstänka att det politiska engagemanget väcks. Det brukar ju vara lite så, vi saknar inte kon förrän båset är tomt. Och igen, dessa två är konkreta exempel för att belysa ett större perspektiv för ett politiskt engagemang.
Det finns ju ett tredje exempel som avhandlats många gånger på denna sida, nämligen vår mat och var den kommer från. Försvinner det svenska lantbruket försvinner inte bara den mat det producerar utan också mycket av det svenska landskapet och dess kulturmiljöer.
Så även om man kan ställa krav på ”samhället” och ”politiken”, är det våra egna individuella val som skapar de konsekvenser vi ser omkring oss.
Makten över utvecklingen ligger därmed också hos oss själva.
Vi borde tänka väldigt mycket mer på detta än att kräva åtgärder av andra.