Får man hälsa på en sverigedemokrat?
Det frågar sig Mats Linder, politisk chefredaktör på Gotlands Allehanda (M), med anledning av min ledare om normaliseringen av Sverigedemokraterna.
I övrigt formulerar sig Mats Linder i stort sett ordagrant som jag gjort kring det märkliga i att partierna i riksdagen låter bli att driva sina egna frågor för att SD skulle kunna rösta på dem. Så det är lite svårt att tro att han verkligen tror att det är just det jag talar om som en oönskad normalisering. Han skriver också att han inser problemet med att partiet för bara cirka 20 år sedan var ett öppet rasistiskt parti.
Att antyda att ”man inte får” det ena och det andra är något som SD själva brukar påstå titt som tätt.
Med tanke på partiets siffror i opinionsundersökningarna kan både Mats Linder och jag dra slutsatsen att flera av våra nära och kära sympatiserar med SD. Skulle vi sluta umgås med dem för det? Argumentationen behöver lyftas ett par snäpp från en sådan nivå.
Normaliseringen handlar om att behandla Sverigedemokraterna som vilket parti som helst. Jag försökte ta upp några exempel som visar att så är inte fallet. Vi kan se exempel varje dag på att SD inte är som andra partier.
I andra partier skulle inte höga partiföreträdare kunna sitta kvar efter att upprepade gånger hamna i slagsmål på krogen.
Nu verkar det kanske bli ett åtal för Kent Ekeroths senaste rallarsvingar men frågan är om det räcker för att bli sparkad från partiet?
Riksdagens förste vice talman har uttalat hets mot folkgrupp mot etniska minoriteter och homosexuella, men sitter kvar.
Nu anser Moderaterna att det är ”oartigt” att inte föra samtal om samarbete med detta parti, som har dessa företrädare (det finns som de flesta vet väldigt många fler exempel). SD vill inte prata om sin historia och varje skandal vill de avfärda som en tillfällighet, en enskild individs hjärnsläpp. Något mönster ser de inte hur många enstaka händelser som än kan ställas upp på rad.
Att ställa upp på denna mörkning av partiets sanna väsen är att normalisera det. En normalisering som jag anser är farlig och synnerligen oönskad.
Det betyder inte att Moderaterna ”inte får” prata med SD. De får prata och samarbeta med vilka de vill, så klart.
Men det är ett väldigt viktigt val partiet gör och, hittills, är de ensamma om att tycka det är oproblematiskt.
En mycket viktig del i SD:s kamp för att flytta fokus från skandaler och rasism i partiet, är att ständigt anklaga oss som lyfter dessa för att vara fyllda av hat, vara psykiskt instabila, utstötta och allmänt korrumperade.
Varje gång jag skriver om SD kommer kommentarer om mig som person, aldrig någonsin ett enda argument i sak, bara invektiv för att skapa bilden av en ljugande pk-journalist.
Detta arbete är organiserat och satt i system. Tyvärr saknas ofta samma engagemang från andra partier, eller bara helt vanliga privatpersoner som orkar säga emot och visa stöd istället för hat.
Det skapar en bild på nätet som är skev och smått deprimerande.
Men det kan vi inte beskylla SD:s fotsoldater för. Orkar man inte engagera sig själv kan man knappast kritisera andras engagemang.