I senaste numret av nyhetsmagasinet Horisont intervjuas en av de män som planterade in rådjuren på ön. Hans uttalanden är minst sagt häpnadsväckande, förutom att han fortfarande anser att han hade rätt att göra det han gjorde är han övertygad om att en majoritet av gotlänningarna tyckte det var bra: ”De flesta är glada för att rådjuren kom hit”, påstår han.
Kan man vara mer världsfrånvänd?
Den anonyme jägaren påstår också att alla undersökningar som visade ett starkt motstånd mot rådjur var manipulerade och att de som var för rådjur inte vågade säga det av rädsla för att bli ”antastade”. Han hänvisar till att folk sparkades från styrelsen i Jägargillet för att de var för inplantering av rådjur.
Ja, eller så kan man kalla det demokrati, att det som de flesta tycker gäller.
Ett ”bevis” för att gemene man är nöjd med tillskottet i vår fauna skulle vara att ingen kräver att stammen nu skjuts av i sin helhet. Motståndet beskrivs också som ”hat mot rådjur”. Argument obegripliga att förstå men mycket bra att äntligen få höra någon berätta som var med och tog hit djuren.
För fyra år sedan skrev Gotlands Allehanda om rådjurens tillkomst på Gotland. Även då var aktuella jägare anonyma, trots att en av dem var övertygad om att om 10-20 år skulle gotlänningarna kräva att de trädde fram, inte för att ställas till svars utan för att få medaljer för sitt agerande.
En annan menade att rådjuren räddat liv eftersom ”folk kör långsammare när de vet att det kan hoppa fram ett rådjur”. Eller hur? Varför då inte hämta hit älgarna också, ett rådjur ger ju oftast bara plåtskador. Hittills har vi varit förskonade från allvarliga personskador till följd av olyckor med rådjur, det är bara att hoppas det kommer att få fortsätta vara så men drygt 300 olyckor om året (308 olyckor under 2013) är knappast något som sparat några liv.
Det är ingen manlig rättighet att få jaga rådjur oavsett var i Sverige man bor.
Även om det inte var olagligt att plantera in vilt på nya platser före 1989 är det knappast vare sig moraliskt eller intelligent att göra det.
Det handlar självklart inte om någon aversion mot rådjuret, lika lite som det handlar om hat mot vildsvinet att gotlänningarna inte vill ha dem springande i våra skogar.
* * *
Min ledare om medborgarnas krav på att ”samhället” ska se till att rädda det vi i vårt dagliga liv väljer bort har skapat en intressant diskussion på Facebook och till viss del på Helagotland. Många spännande ingångar och synpunkter men det är också väldigt lätt att fastna i problembeskrivningar och önskemål, svårare att peka på konkreta åtgärder för att nå till målet: i det här fallet en levande innerstad.
Eftersom frågan knappast är ny, näringsliv och politik har tillsammans diskuterat hur innerstaden ska fortsätta leva och utvecklas under många år. Långt innan parkeringsavgifter infördes.
Först på senare tid infördes söndagsöppet och den fina upprustningen av Adelsgatan verkade komma av sig halvvägs.