Egentligen är det upp- och nervända världen när det blir stora nyheter av att ett politiskt parti avser att lägga egna förslag i riksdagen och rösta på desamma.
I går meddelade Moderaterna att de tänker jobba för att regeringen ska fällas i samband med nästa budgetomröstning. Detta kräver en gemensam Allians-motion och att även Sverigedemokraterna röstar på denna.
Utspelet andas desperation även om det i grunden inte är särskilt anmärkningsvärt. Att låta bli att lägga egna förslag för att ett parti man inte vill samarbeta med kan komma att rösta på dessa är en väldigt konstig ordning i en demokratisk församling.
Orsaken till denna tingens oordning är att riksdagens tredje största parti har bestämt sig för att använda sitt politiska mandat till att skapa oreda och ge de traditionella partierna ett helvete.
Det är inte en tolkning, det är deras partiledares egna ord, ”give´m hell” är numera ett klassiskt citat som på ett bra sätt beskriver SD:s mognadsgrad.
De andra partierna, som har Sveriges bästa för ögonen, inser att nationen skulle skadas av en riksdag som inte släpper fram någon regering. Att nu, med drygt ett år kvar till nästa val, skapa ny politisk osäkerhet, är inte det bästa sättet att återställa ordningen.
Däremot bör man ha lärt läxan till nästa val och inte skapa nya parlamentariska spelregler utifrån hur man tror att andra partier ska agera. Det demokratiska systemet fungerar bra och väljarna har gett partierna att jobba för den politik man gick till val på. Back to basics alltså.
I en ny opinionsundersökning (Aftonbladet/Inizio) är SD nu Sveriges andra största parti med 21,5 procent av rösterna.
Centerpartiet som för ett par år sedan knappt höll sig över riksdagsspärren är fjärde största parti enligt samma undersökning med 9,7 procent av rösterna.
Annie Lööf som partiledare har störst förtroende bland alla väljare och måste nog i dagsläget ses som en mer trovärdig kandidat som statsminister i en Alliansregering, än Moderaternas Anna Kinberg Batra.
Just nu är Alliansen delad i två läger: C/L och M/KD. Däremot hyser jag inga tvivel om att Alliansen kommer att kunna enas i ett gemensamt alternativ inför valet nästa år.
Det är fyra olika partier som måste få profilera sig och att man tycker olika är inget konstigt, tvärtom. Annars skulle man ju kunna enas i ett och samma parti.
Men det blir onekligen intressant att se den fortsatta utvecklingen och om Moderaternas utspel belönas av väljarna.
Personligen kommer jag inte att bli förvånad om SD i nästa val visar sig bli landets näst största parti. Den tiden är förbi när jag hoppats att rasism och galenskap inte länger kommer att löna sig.
En pikant konsekvens av denna oönskade utveckling skulle vara att Gotlands andra riksdagsdmandat skulle tillfalla SD.
Att detta mandat skulle intas av en gotlänning är tämligen osannolikt när partiet inte ens har folk till tre mandat i regionfullmäktige.