Håren på armarna reste sig rakt upp när filmklippet från 2005 då Visby Ladies tog SM-guld visades vid helgens idrottsgala. Stunder som dessa är helt fantastiska och det är då idrotten är som allra bäst. Spänningen, prestationer utöver det vanliga, lagandan, när en hel ort håller andan för att hjälpa ”sitt” lag till seger.
Det är eufori.
Därför är den årliga idrottsgalan ett riktigt lyckopiller som kommer lägligt när året är som mörkast, och som i lördags, som blåsigast. Att få uppmärksamma alla idrottens hjältar, både de som presterar på planen, banan, i ringen, på rinken, bakom ratten, bakom tyglarna. Men också alla de som står bredvid och gör allt möjligt.
Alla ledare och tränare och andra som gör storverk inte minst för våra barn och ungdomar.
Visby IBK:s Anna Thulin, årets ungdomsledare samt mottagare av Sisu-priset, stack ut och hennes inställning var ett gott bevis på varför hon belönades. ”Jag jobbar nog mer med mina killars självkänsla än det rent idrottsliga”. Så helt rätt. För den som känner och tror att man kan, den kan också oftare än den som hela tiden jämför sig med andra utan att se sin egen insats.
Tids nog kan man börja tävla och jaga bättre resultat. Får man glädjen med sig från början går det dessutom förmodligen bättre även på det planet.
Idrottslektionerna i skolan har här ett viktigt uppdrag att få alla barn att känna lust och glädje inför att röra på sig. För de barn som aldrig hållit på med nån sport och kanske är obekväma i situationen är det väldigt lätt att bli avskräckt. Misslyckas man eller inte vågar göra en kroppsligt utmanande övning och därtill får en gliring av läraren att ”somliga inte ens försöker”, så kan det sitta kvar som en tagg både länge och väl och gör inte att man längtar till nästa gång. Numera heter ämnet ”idrott och hälsa” och jag hoppas att man fokuserar lika mycket på det sista ledet.
Att röra på sig handlar ju inte om att tävla eller utöva nån sport för de allra flesta utan om att vårda sin kropp och må bra. Detta är väl definierat i läroplanen som en grund i undervisningen vilket är positivt. Eftersom antalet idrottslektioner är ganska få undrar man hur lärarna ska få ihop det att även hinna med den viktiga teoretiska kunskapsförmedlingen vid sidan om att få eleverna att röra på sig och pröva på alla möjliga sorters fysisk aktivitet.
Vid sidan om idrottslärarna, ledarna och tränarna är idolerna och förebilderna otroligt viktiga.
Dels att de finns och syns, dels att de verkligen är goda förebilder för barn och unga.
På Gotland har vi inga större problem att lyfta fram kvinnor som idrottar eftersom de lag som spelat i de högsta divisionerna ofta varit damlagen.
Men det finns fortfarande alltför många män som till exempel beskriver ”damfotboll” som något extremt fjantigt och som inte går att jämföra med ”herrfotboll”. Och som rent allmänt hånar kvinnor som utövar idrott.
Det får man självklart tycka om man tycker att det är fräscht men att yttra dessa unkna attityder öppet och därmed föra dem vidare, vilket man gör om man är en person som unga ser upp till, det kan man ju ge blanka tusan i.