Om det inte blir återremiss på förslaget till ny organisation för öns räddningstjänst när det ska behandlas i morgon på tekniska nämnden, ja då vet jag inte vad.
Så viktiga beslut kan inte tas med så dålig förankring och så många frågetecken.
Vad blir bättre, mer hållbart och lättare att rekrytera med den nya organisationen?
Och hur rimmar det med beslutet om landsbygdssäkring och trygghet för alla gotlänningar, oavsett var de bor?
Räddningstjänsten har varit föremål för ett otal mer eller mindre ogillade förslag genom åren. Det som nu ska behandlas blev känt för mindre än en vecka sen. De inblandade har självklart haft kännedom om vad som varit på gång men räddningstjänsten är ingen intern regional verksamhet, den berör oss alla och hur den är organiserad kan inte beslutas i en snäv krets utan att förslaget noga förankrats.
Andreas Wiklund (L) ställer kloka frågeställningar kring frågan här under. Om det inte finns bättre svar än dem som hittills framförts är allt annat än återremiss omöjligt.
Grundproblemet, att det är svårt att rekrytera deltidsbrandmän på landsbygden kräver andra lösningar. Det är dessutom ett problem som räddningstjänsten delar med en annan yrkesgrupp som är till för att bidra med trygghet och säkerhet för medborgarna: polisen.
Radio Gotland rapporterar att det senaste året har tio poliser valt att lämna yrket. Detta förutom dem som valt att byta jobb till polisens nya kontaktcenter som är under uppbyggnad i Visby.
Det finns några sorters jobb där det krävs lite mer än försörjningsbehov som drivkraft. Missförstå mig rätt, alla jobba kräver ett engagemang men vissa jobb har mer av ett kall över sig. De som vill förändra, förbättra och direkt och konkret hjälpa sina medmänniskor.
Dessa yrken har länge haft hög status, en stärkande kåranda och hyfsade anställningsvillkor för att kompensera de personliga uppoffringar man måste göra. I det yttersta scenariot: att sätta sitt eget liv på spel.
Skalar man bort för mycket av omsorgen och tryggheten för dem som ska utföra dessa jobb hamnar man till slut i ett läge där personen i fråga ställer sig frågan om det är värt det. Svaret på denna fråga måste alltid vara ett ja.
Och jag tänker inte bara på dem som direkt riskerar sina egna liv för att rädda andra på kort sikt.
Jag menar alla som jobbar med samhällets grundläggande funktioner. Det som alla partier vart fjärde år lyfter som det viktigaste av allt: vård, skola och omsorg.
I de organisationer som ska finnas där när våra hem brinner eller när vi drabbas av våld och olycka, i dem måste det få finnas luft.
Vi måste kunna lita på att hjälpen fungerar och att den kommer när vi behöver den.
Dessa organisationer får inte byggas utifrån dragkamper mellan olika anställda eller geografi.
Det ska aldrig behöva vara ett val om man ska stanna på sitt drömjobb eller lämna yrket för ett annat med bättre villkor.