Svenska grisbönder gör tester med fixering av suggor den första tiden efter att hon grisat, en nyhet som fullt förståeligt lett till upprörd debatt. Men det är som vanligt mycket känslor och mindre fakta när djur som föds upp för vår föda ska diskuteras.
Alla som har sett en sugga lägga sig ner vet att det inte är en särskilt smidig rörelse. Och en sugga är stor. Hamnar en grisunge under henne, vilket händer tämligen ofta när suggorna går fritt, ja då dör ungen, om inte direkt så av kvävning efter ett tag.
Fixeringen den allra första tiden är i det perspektivet inte bara säkrare för suggans ungar utan också mer lönsamt för bonden.
Däremot är hela konceptet att hindra ett djurs rörelsefrihet något djupt problematiskt och något vi varit stolta över under lång tid att vi inte håller på med i Sverige.
Krasst handlar frågan om vems omsorg man ska värdera högst: suggans eller smågrisarnas.
Andelen dödfödda smågrisar ligger på cirka 3-4 procent i de flesta länder. Skillnaden är dock stor om man jämför Sverige med andra länder när det gäller dödligheten under smågrisarnas första tid i livet.
I Sverige klarar sig inte cirka 18 procent och de flesta av dessa dör under de allra första dagarna.
De fryser ihjäl, blir klämda av suggan eller svälter ihjäl då de inte tar sig fram till spenarna.
Det är denna siffra man vill komma till rätta med genom försök att fixera suggan de fem första dagarna (långt från de fyra-fem veckor som kan vara aktuellt i andra länder).
Genom detta minskar man risken för att ungarna kläms ihjäl, suggan kan också placeras så avståndet från värmelampan till spenarna inte blir för långt.
Men alla fakta försvinner när det röda skynket ”fixering” av ett djur blir det enda man kan tänka på.
En till stora delar naturlig reaktion.
Men att ha ett realistiskt förhållande till att djur föds upp till mat betyder inte att man ser djur som produktionsenheter och struntar i hur de har det under sin levnad.
För det första är det inte möjligt att framgångsrikt föda upp djur med den hållningen, för det andra vore det ekonomisk katastrof eftersom varje djur också är värt pengar.
Grisbönderna i Sverige har sedan länge tvingats se på hur konsumenterna ställer krav på god djuromsorg men sedan går till affären och väljer mat från grisar som fötts upp under former som är olagliga i Sverige.
Suggfixering på långt strängare sätt än de som nu prövas i Sverige, smågrisar som får sina svansar regelmässigt avklippta samt antibiotika i förebyggande syfte.
Ännu mer provocerande är att staten – som noga kontrollerar att de svenska bönderna följer de höga kraven – inte heller köper den mat som produceras.
När nu försöket för att minska antalet döda smågrisar beskrivs som enbart ett sätt att tjäna pengar och slippa bry sig om djurens väl och ve, ja då kan jag känna stor empati för den vanmakt många svenska grisbönder måste känna.
Det är märkligt hur det hela tiden är bönderna som avkrävs ansvar av konsumenter som inte ens är intresserade av deras produkter.
Nog finns det en enklare lösning?