Måndagens sammanträde med regionfullmäktige var ett haveri. Det håller jag fast vid.
Men det fanns ljusglimtar och för att återupprätta politiken och politikerna tänkte jag i dag framhålla en sådan.
Jag efterlyste häromdagen lite mer politiskt hjärta och att fler ägnade mer tid åt hur de säger saker, inte bara vad de säger. Några som återkommande är både behagliga och intressanta att lyssna på i det hänseendet är Simon Härenstam (M), Jonas Niklasson, Lisa Blochmann (båda C) och Elin Bååth (FI).
Den sistnämnda lyckade i måndags med sin kunskap, sin saklighet och ett uppenbart äkta engagemang få igenom en till synes självklar åtgärd: att transpersoner har rätt till ett respektfullt bemötande i vården.
Nu kommer inte det politiska beslutet att garantera att detta sker, men förutsättningarna för det kommer betydligt att öka genom att denna patientgrupp uppmärksammas och slussas till de personer i vården som har specialkompetens i transfrågor.
Okunnigheten kring hbtq-frågor är fortfarande stor även om fler och fler förstår att det handlar om att vara människa men på olika sätt. Att avfärda eller idiotförklara alla som inte förstått vad de olika bokstäverna står för, även när nån försöker förklara, är inte särskilt konstruktivt.
Men när det handlar om hur människor tas om hand så måste vi kunna kräva att kunskapen finns, inte att alla har specialkompetens, men alla som jobbar i vård, skola och omsorg måste ha kunskap om den mest basala innebörden.
Homo- och bisexualitet vet nog alla vad det är, att man hänger på transpersoner i samma rad kan göra att många missförstår och tror att det handlar om sexualitet, vilket det inte gör över huvud taget. Det handlar om vem man är, inte vem man gillar att ligga med.
Det är inte heller något man ”bestämmer” att vara, det är något man är från början men det kan ta olika tid att hitta sin könsidentitet.
Inte minst på grund den oerhört starka normen att föds man med snopp så är man en man och en med snippa är en kvinna.
Att vara normkritisk handlar inte om att vara kritisk i betydelsen emot, normen, det handlar om att vara medveten om normen och inte utgå från att alla tillhör den.
För en transperson som inte blir tagen på allvar kan ett möte med vården vara förgörande. Elin Bååth delgav fullmäktige helt horribla siffror som visar att inom gruppen transpersoner överväger 65 procent någon gång att ta sitt liv. 35 procent går från att tänka på det till att göra det.
Det är fruktansvärt att tänka på denna statistik och att människor på fullt allvar istället kan reta upp sig på att det i svenska språket införs ett könsneutralt pronomen.
Vilket bara är en i raden av kränkningar en transperson kan utsättas för dagligen.
Det var fint att se den fullständiga enighet som präglade fullmäktige i denna fråga och det var också ett bevis på hur man kan använda sin roll som politiker till att praktiskt påverka vardagen till det bättre.
Med bara ett enda mandat i fullmäktige dessutom.
Respekt.