Tänk om man kunde mäta varje stund man ägnat åt att oroa sig över något som aldrig hände.
För egen del vill jag verkligen inte veta. Alla dessa funderingar kring allt som kan hända som jag ägnat mig åt är verkligen inte konstruktiva.
Jag är en mästare i att hitta katastrofscenarier i alla möjliga och omöjliga situationer.
Det finns självklart en bra och viktig orsak till vår benägenhet att oroa oss över saker. När oron är befogad hjälper den oss att förebygga olyckor, tillbud eller bara obehagliga händelser.
Vi ser en risk och gör vad vi kan för att den inte ska bli verklighet.
Ibland går oron överstyr och istället för att oroa sig över realistiska risker, uppfinner hjärnan risker som i och för sig skulle kunna hända men sällan eller aldrig gör det.
Och på något sätt ökar hjärnan sin uppfinningsrikedom när man får barn.
Då finns ingen ände på allt som kan hända, allt från små vardagliga fallolyckor till fullskaliga katastrofer.
I dag lever vi i en alarmistisk värld som påverkar oss kollektivt på ett genomgripande sätt.
Det råder lite av samma känsla som inför millennieskiftet nu när Donald Trump tillträder som president i USA.
Skillnaden är väl att risken för katastrof känns lite större. Tekniken kan förvisso ställa till kaos men den har inga onda avsikter, den är logisk och utför det vi har programmerat den att göra.
Med en människa är det lite mer oberäkneligt. Med en människa som Donald Trump är det också rent av obehagligt.
Här finns också en annan aspekt på ologisk oro, kanske är det inte Donald Trump vi egentligen borde vara rädda för. I enlighet med talesättet att tomma tunnor skramlar mest.
Kanske är det det som inte syns och hörs som vi borde oroa oss för. Det som är iklätt mer propra gester och till synes betryggande och igenkänningsbara sätt att vara kanske rymmer ett långt större hot.
Förmodligen är det så.
Det mest uppenbara är ju klimathotet som vi alla vet finns men som vi inte är rädda för på samma sätt, trots att det inte ens handlar om en risk för om, utan när, katastrofen kommer att inträffa. Om vi inte gör något.
Bengt Ohlsson skrev i onsdagens DN under kulturdebatt så här: ”Nyligen skrev jag i ett sms till en kompis att jag anammat ett slags programmatisk, liksom stelopererad optimism. Vad betyder det? Jo, att jag bestämt mig för att det här kommer att bli bra. Med Trump och Brexit och hela skiten”.
Det kändes betryggande att läsa och jag tänker anamma lite av den attityden också. Inte att strunta i alla faror man kan se med både despotiska ledare eller klimathot, men att det inte heller kommer att leda till apokalypsen.
Vi kommer att klara det.
Jag vill tänka att allt kommer att bli bra, för det kommer i vart fall att stämma oftare än att hela tiden tänka att allt kommer att sluta i katastrof.