Om det kommande året vet vi intet, men förhoppningarna är så klart många.
Vadslagningen har till exempel redan börjat om vem som kommer att bryta ”Decemberöverenskommelsen ” och hur fort det kommer att gå. Jag hoppas att överenskommelsen kommer att hålla men även att den ska omprövas och framför allt, diskuteras öppet vad gäller innehåll och vad som ska ingå i en budget och inte.
Det snackas mycket om den demokratiska aspekten på denna överenskommelse. Det anses odemokratiskt att sex partier bestämmer hur de ska agera mot varandra i omröstningen om budget i riksdagen.
Däremot finns inga upprörda röster om hela orsaken till att överenskommelsen blev till. Nämligen att ett parti röstat för politiska förslag de inte tror på, för att sedan lägga andra, egna, förslag som går i strid mot det budgetförslag de gett sin röst.
Mer odemokratisk än så kan man inte bli, men eftersom det handlar om Sverigedemokraterna gälls det inte. De lever under helt andra regler än andra partier. Ingen förväntar sig att de ska bete sig, stå för sina ord eller sin politik.
Som en ”man på gatan” förklarade i Östnytts årskrönika (Åtvidaberg), han röstar på SD ”för att det är kul”, kul som i att se kaoset och den upprördhet partiet skapar.
Vilket samhälle man vill ha är ointressant, politiken ses som nån sorts underhållning och man orkar inte lyssna på de tråkmånsar som pratar om samhällsbygge, politiska processer och sånt trams. Man vill ju ha det lite sköj för tusan.
Sen finns ju de som röstar på SD för att de anser att partiet är mobbat. Senast häromdagen krävde en insändarskribent i denna tidning att vi ”måste börja prata med SD”.
Tycker man att SD saknas i debatten måste man själv sakna tillgång till alla sorts medier, för är det något parti det pratas både om och med så är det just SD. Hela det politiska samtalet utgår från ”hur detta påverkar stödet för SD” och vad SD tycker om det ena och det andra.
Att ingen vill prata om samarbete med SD beror helt enkelt på att ingen vill samarbeta med SD. Att tvingas samarbeta med ett parti man inte har något gemensamt med kan knappast kallas demokrati.
Det finns fler myter, som upprepas lika ofta som att ”ingen pratar med SD”. Till exempel att Socialdemokraterna ”omvaldes” på Gotland. Sanningen är att partiet tappade mest av alla partier i valet till fullmäktige, nästan 1 000 röster.
Finns det något jag önskar av det kommande året vad gäller det politiska samtalet så är det fler som anstränger sig att ta reda på fakta. Jag håller helt och hållet med Barbro Engman som på Gotlands Folkblad i går efterlyste fler följdfrågor från journalister för att komma förbi politikernas inövade talepunkter som de ger som svar, oavsett fråga.
Att låta båda sidor komma till tals i en fråga är en sorts allsidighet och objektivitet men journalistiken har ett större mål än så.
Den ska vara folkbildande och medborgarna ska kunna fatta avgörande beslut utifrån mediernas rapportering. Som vilket parti man tänker rösta på.
En annan myt, att alla politiker ljuger, är inte min slutsats. Men de flesta politiker är lite för medietränade för sitt eget bästa.