Det var inte direkt någon överraskning att mark- och miljööverdomstolen avslog ansökningarna om stenbrytning på norra Gotland.
I och med att regeringen den 31 augusti 2015 beslutade att utöka Natura 2000-området var det inte mycket annat att vänta.
Från Gotlands sida har det rått politisk enighet: vattnet först, jobben sen och naturen på tredje plats. Regeringens agerande vände på denna prioritering och satte naturen först.
”Vi tar kalkfrågan på stort allvar och tar inte död på kalkindustrin på Gotland i och med det här beslutet. Det här är ett omfattande paket med industriellt fokus som ska svara upp mot den oro som finns det när det gäller jobben kopplade till Ojnare-frågan” sa Åsa Romson (MP) när hon presenterade beslutet.
Men om stenindustrin inte har nånstans att bryta sten kommer den att ha svårt att leva kvar.
De 100 miljoner som regeringen överlämnade som ersättning för beslutet – som man självklart visste skulle leda till att Nordkalks och SMA:s ansökningar stoppades – jobbar förhoppningsvis på i olika delar av det gotländska samhället men nog är det väldigt tyst om effekterna än så länge.
Nordkalk meddelar att de tänker överklaga beslutet till Högsta Domstolen och även till Europadomstolen om det skulle behövas. Det är bra. För att en regering går in och drastiskt ändrar i villkoren för en pågående tillståndsprövning är principiellt mycket intressant.
Efter tolv år rullar ärendet vidare.