Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström har en stor utmaning framför sig.
I egenskap av handelskommissionär ansvarar Malmström för förhandlingarna mellan EU och USA om världens största frihandelsavtal. Förhandlingarna om det transatlantiska frihandelsavtalet, också kallat TTIP, påbörjades för ett och ett halvt år sedan och tanken var ursprungligen att de skulle avslutas under året.
I dagsläget får man nog vara glad om överläggningarna hinner slutföras i god tid inför det amerikanska presidentvalet 2016, vilket tycks högst tveksamt.
Numera är entusiasmen för TTIP måttlig. Detta trots att färre handelshinder skulle leda till fler arbetstillfällen, lägre priser för konsumenter och ökad tillväxt i såväl EU som USA.
Den optimism som präglade de inledande förhandlingarna har förbytts mot en tilltagande skepsis. Inte minst då debatten, på bägge sidor av Atlanten, har präglats av skrönor – snarare än de vinster som frihandelsavtalet för med sig.
Till och med frihandelsvänliga amerikaner har hängt upp sig på detaljer i avtalet. Förra året gjorde ett antal senatorer, tillhörande såväl Demokraterna som Republikanerna, ett utspel mot att EU kräver att livsmedelsprodukter som ost och vin ska namnskyddas. En republikansk senator sade upprört; ”Kan du föreställa dig att gå in i en mataffär och att cheddar- och provoloneost kallas för något helt annat?”.
Det är fler än de oroade senatorerna som inte ser frihandelsavtalets fördelar för den namnskyddade osten. Malmström har kallat TTIP för den mest omstridda förkortningen i Europa. Det har hon rätt i. På vår sida av Atlanten florerar gott om mer eller mindre felaktiga föreställningar.
Tyskarna oroar sig för att marknaden kommer att översvämmas av cancerogena amerikanska klorkycklingar. I England sprids myter om att den offentliga sjukvården riskerar att privatiseras.
I Sverige har diskussionen till största del varit positiv. Till skillnad från i stora delar av Europa, och USA, råder det en samsyn mellan näringslivet och fackförbunden kring att TTIP kommer att gynna svensk ekonomi. Till och med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson anser att ett bra avtal stärker både arbetstagarna och näringslivet.
Insikten tycks inte vara lika stark i andra europeiska länder. En del amerikaner undrar förvånat varför européer inte är mer angelägna om avtalet. Vi har trots allt mycket att vinna på det, menar de.
Som tur är har EU-kommissionen en stark förespråkare för frihandel som sin främsta förhandlare. Och Malmström kommer att få fullt upp de närmaste åren. Det finns många skeptiker att omvända, och myter att slå hål på, innan världens största frihandelsavtal kan bli till verklighet.
Det råder ingen tvekan om att Cecilia Malmström kommer att göra sitt yttersta för att få till stånd en uppgörelse mellan EU och USA – cancerkycklingar och namnskyddade ostar till trots. Frågan är bara om det räcker.