Just nu pågår Almedalsveckan för fullt. Sedan 1968 har det hållits politiska tal i Almedalen, och veckan är nu en av de största mötesplatserna i världen för att debattera samhällsfrågor.
Själv njuter jag av möjligheten att kunna välja från det smörgåsbord av kunskap och insikter som veckan erbjuder.
Samtidigt börjar mörka moln torna upp sig längs horisonten.
Sedan några år är nazistiska NMR en ständig och oönskad gäst – en aktör som föraktar den öppna demokratin, och som utgör ett reellt hot för alla som inte faller dem i smaken.
Statsminister Stefan Löfven har de senaste två åren bojkottat veckan med motiveringen att han hellre vill träffa ”vanliga människor”.
En del av kritiken som hörs allt oftare går ut på att veckan blivit för kommersialiserad och att det bara är lobbyister som får utrymme.
Vissa delar av kritiken är felaktig, men annat är i högsta grad relevant.
Istället för att förkasta det som sägs borde huvudarrangörerna – de lokala riksdagspartierna – lyssna väldigt noga på kritiken. Framför allt måste insikten att det som var ett vinnande koncept för tio år sedan inte nödvändigtvis är det i dag tas in.
Veckan utvecklas visserligen hela tiden, men grundkonceptet är detsamma, och omvärlden börjar springa ifrån både gällande krav och förväntningar.
Om veckan ska vara en relevant arena för politiska samtal även i framtiden krävs att den utvecklas minst i samma takt som omvärlden.
För det första måste vi bestämma oss för vad vi vill att veckan ska vara, och sedan göra de förändringar som krävs för att nå dit.
Ska företag fortsätta öka sin dominans eller vill vi istället ha ett fördjupat och mer fokuserat politiskt samtal?
Hur viktigt är antalet besökare, och intäkterna veckan medför?
Vill vi lyfta veckan genom att få hit fler politiska superstjärnor?
Beroende på vad vi vill med veckan kan det behövas rätt radikala omtag. Några saker som direkt behöver sättas under lupp är veckans längd och kvaliteten på många av programpunkterna.
Men som sagt, allt beror på vad vi vill med veckan.
Just nu pågår en organisk tillväxt, utan något riktigt mål eller riktning förutom den rätt yviga inriktningen att veckan ska vara en mötesplats för alla.
Om vi fortsätter med ”business as usual” riskerar Almedalsveckan att utvecklas från en mötesplats för alla till en mötesplats för ingen.
Almedalsveckan har alla förutsättningar att stärka sin relevans – även på en internationell arena.
Det är dags att blicka framåt och se till att veckan inte bara överlever, utan också stärker sin ställning.
I stället för att räddhågset hålla fast i det som var måste vi modigt utveckla och förändra.