Efter 131 dagar så har Sverige äntligen fått en ny regering. De flesta tycker det tagit alldeles för lång tid, men för mig som varit mitt i processen har det upplevts som nödvändigt.
Nya förutsättningar kräver nya lösningar.
Valresultatet gav 144 mandat till de rödgröna, 143 till alliansen och 62 till SD. Innan valet deklarerade alla sju partier att de inte skulle göra sig beroende av SD, det var en viktig grundförutsättning när valresultaten blev klart på natten den 9 september.
Ganska omgående stod det klart att detta valresultat skulle framtvinga nya lösningar i svensk politik.
Tidigt efter valet bytte M och KD fot och öppnade för att samarbeta/göra sig beroende av SD. Det var det avgörande steget som gjorde att Alliansen denna period inte kunde hålla ihop. Både C och L satte sin heder på att inte släppa högerpopulister till regeringsmakten. Alla exempel från Europa på detta fenomen förskräcker.
Det blev också ganska tidigt klart att de båda regeringsbärande partierna S och M blockerade varandra, de vägrade att samarbeta eller att släppa fram den andre. Det har jag hela tiden beklagat, en M-C-S regering hade kunnat utverkat stordåd för det här landet.
Till sist, efter att prövat cirka tio olika regeringsupplägg, så kvarstod endast två. En regering med M/KD som blir helt beroende av SD i alla blockskiljande frågor. Eller en S/MP som dras mot mitten av C/L. När jag fick se det slutgiltiga förhandlingsresultatet, där Centerpartiet fått igenom halva vårt partiprogram, så var valet ganska givet. Av två oönskade alternativ så valde vi det minst dåliga.
Detta i traditionell mening orena upplägg är något nytt för Sverige. Därför skapar det väldigt mycket diskussion och frustration vilket jag har full förståelse för. Svensk politik blir därmed Europaanpassad. Istället för två block har vi fått tre block, ett konservativt, ett liberalt och ett socialistiskt. Olika kombinationer av dess tre block kommer troligen kunna uppstå efter varje val under lång tid framöver.
Denna regeringsprocess har varit väldigt påfrestande för alla etablerade partier. I Moderaterna är slitningarna mellan konservativa och liberala uppenbar. Många klassiska kristdemokrater lider av partiets enorma högersväng. Centerpartister och liberaler får stå ut med ”fel” statsminister. Socialdemokraterna lider när de ska genomföra liberala reformer. Miljöpartiet har fått gett upp nästan alla sina hjärtefrågor för att stanna i regeringen. Vänsterpartiet tvingas släppa fram liberal politik. Efter 50 år av blockpolitik är det därför inte förvånande att har det tagit över fyra månader att värka fram detta nya politiska landskap.
Efter denna långa och synnerligen svåra process känns det nu som mitt riksdagsarbete börjar på riktigt. Helt klart kommer denna mandatperiod bli väldigt spännande. Centerpartiet kommer både att förhandla budget och samtidigt lägga kraft på att utveckla ny politik i opposition. Nu börjar riksdagsjobbet på riktigt!