Just nu upplever nog Sverige de mest turbulenta veckorna i svensk politik på väldigt många år. Jag sitter mitt i det och tycker ärligt att det är väldigt tufft. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan nästan varje vecka nu.
Min ingång i regeringsbildningen är följande.
Jag ser att Sverige behöver en stark, handlingskraftig regering denna mandatperiod. Skälen till det är många. Viktigast för mig är att kraftfulla åtgärder mot klimatkrisen sjösätts denna mandatperiod, annars hinner vi inte rädda jordens klimat.
Men också andra avgörande reformer behövs för att få en fortsatt positiv utveckling av hela landet. Bostadsmarknaden behöver reformeras, det inser de allra flesta i riksdagen, det råder bostadsbrist i 240 kommuner trots en långvarig högkonjunktur.
Arbetsmarknaden behöver reformeras, helt avgörande är att skapa flera ”enkla jobb” annars blir många kvar i utanförskap istället för att bidra till sin egen och landets tillväxt. Skattepolitiken behöver reformeras, beskattningen på arbete och företagande är i dag en reell bromskloss för utvecklingen. Migration/integrationspolitiken behöver reformeras, det är avgörande med en långsiktig uppgörelse för att få bort dessa frågor från dagordningen, allt annat gynnar bara SD framöver. Och så vidare, och så vidare!
Därför är jag uppriktigt ledsen för att Socialdemokraterna inte ville komma i mål med ett mittensamarbete. Inte för att ett samarbete med S någonsin har varit min favoritlösning, utan för att det är en av få tänkbara starka regeringskonstellationer med givet valresultat, som skulle kunnat hantera Sveriges utmaningar framöver.
Men när jag hör beskrivningar hur dessa förhandlingar gått till, i vilket tonläge de förts, bristen på ömsesidig tillit, S urusla förhandlingsmetod med sluten textbearbetning, direkt misshandel av små partier med mera så blir min slutsats tydlig: Socialdemokraterna vill sitta i opposition denna mandatperiod, de ville verkligen inte komma i mål med förhandlingen. Trots att Centerpartiet hade varit beredda tugga i sig en hel del S+MP-politik om vi fått igenom några viktiga reformer.
Nu är det på allvar tid för de stora partierna S och M att sätter sig ned och pratar med varandra om hur Sverige ska styras. Centerpartiet har försökt med alla till buds stående medel att lösa upp knutarna, men det går ju inte så länge S och M inte vill.
Fler än C och L måste faktiskt vara beredda att kompromissa med sina positioner.
Det enda jag vet just nu är att jag kommer att stå upp för de frågor jag gått till val på kring klimat, sjukvård, företagande, landsbygd och medmänsklighet. Sverige behöver en regering och ett välmående Gotland!