Per Edman (V) gav en replik på mitt debattinlägg från den 12 juni på insändarsidan i lördags.
Om min rubrik ”Kan inte både äta kakan och ha den kvar” skrev Per Edman att: ”Om kakan är ett bröd som kan ätas eller läggas i ladan och mögla, borde det vara det naturliga att äta brödet. Få kraft och energi att baka nytt och planera för framtiden”.
Det visar tydligt att (V) inte vill ta till sig av kritiken som jag gav i mitt debattinlägg och som också tydligt återspeglades i min rubrik. Politiken ansvarar för det allmännas medel och måste kunna driva olika sorters politik under hög- och lågkonjunktur. Särskilt vid dess övergångar behöver politiken mer på djupet förstå vad konsekvenserna blir.
Detta gäller framför allt vid höga investeringsnivåer som nu varit ett faktum en tid inom teknikförvaltningen. Bakom varje ny investering finns nästan alltid en efterföljande driftskostnad. En politik som driver på investeringstakten ökar således också kostnaderna på den samlade ekonomiska ramen för driften.
Dessa investeringar tar således ekonomiska utrymmen både från andra investeringar inom andra kärnområden och belastar också den samlade ramkostanden för regionen.
Samtidigt har Region Gotland bara en viss mängd pengar i sin samlade verksamhet. Prognosen nu och framåt visar på ett allt kärvare ekonomiskt läge. Det är så pass allvarligt att det vore rent ut sagt ansvarslöst att inte lyfta detta och på allvar ta tag i situationen.
Att Per Edman inte öppet vill erkänna att denna situation är ett faktum är allvarligt. Att som han gör hävda att Alliansstyret bromsat investeringsbeslut utan konsekvensanalys är ju inte heller sant. För det är ju så att för att kunna göra en seriös konsekvensanalys som kan få reell innebörd, måste man faktiskt först bromsa.
Det är precis det som inte skett nu under en lång rad av år inom Region Gotland, där en samlad bedömning uteblivit. Att Per Edman i samma veva är besviken över att han inte får sitta vid makten och besluta om besparingsprioriteringarna som nu uppenbart måste ske är en naturlig del av det demokratiska systemets spelregler då väljarna ville något annat.
Att så som Per Edman gör hävda att det Alliansstyret ägnar sig åt är att skjuta från höften och att sakna visioner för framtiden är inte heller sant. För att kunna ha tydliga och realistiska visioner om framtiden måste ju först ett mer omfattande konsekvensanalysarbete ske inom regionen när ekonomin nu minskar.
Det är det som uttrycket ”Att inte både äta kakan och att ha den kvar” i grunden handlar om. Det vill säga att man i en övergång från hög- till lågkonjunktur i kombination med stora demografiska förändringar framåt, faktiskt tar ansvar och rättar mun efter matsäck. Det är långt ifrån den bild som Per Edman målar upp att Alliansstyrets politik skulle gå ut på att spara mögliga bröd i ladan.