Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde under sina respektive utspel i Almedalen att fokusera på skolan. Det kan tänkas att detta orkestrerats för att försöka ge särskild efterklang till den så kallade samarbetsregeringens utbildningspolitik. Att de båda partierna valde att lyfta varsin skolteknisk fråga förvånar dock, eftersom det finns betydligt fler områden inom vilka regeringen hade behövt öka sitt anseende. Det gäller inte minst i fråga om jobb och bostäder.
När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som är en av tre utbildningsministrar tog till orda i Almedalen på torsdagen var det emellertid ingen överraskning att skolan fick stå i fokus. Förslaget som presenterades, och läggs till måndagens S-utspel om en statlig inblandning i lärarlönerna, handlade framförallt om de statliga bidragen till skolan.
Regeringen vill styra om statsbidragen så att de riktas till de skolor där behovet av insatser är som störst. Skolverket får i uppdrag att ta fram en så kallad fördelningsnyckel för att kunna avgöra var resurserna bäst behövs. I bedömningen ska en rad faktorer ingå, bland annat elevernas resultat på nationella prov och föräldrars utbildningsbakgrund.
Hur kartläggningen av föräldrarna ska ske väcker en del frågor. Kritik mot förslaget som sådant, att regeringen vill rikta särskilda insatser till skolor där en stor andel elever inte når behörighet till gymnasiet, är däremot mer komplex. Vem kan inte hålla med om att ”alla skolor ska vara bra skolor”, som Fridolin uttryckte det? Det Fridolin främst missar är dock att om Sverige som kunskapsnation stå sig i den internationella konkurrensen så räcker det inte att alla når godkänt. Det krävs också att skolan får fler att bli betydligt bättre och att många når den absoluta toppen.
Att Miljöpartiet samtidigt talar om vikten av tidig uppföljning och att se varje elev är ett litet steg bort ifrån den kravlösa skola partiet länge stått för. För att minska frånvaron i skolorna framhöll Fridolin även att det haft effekt på skolornas arbete att öka elevernas närvaro, när det har funnits hot om vite från Skolinspektionen. Partiets misstro mot tydliga måttstockar och kunskapsuppföljning i form av betyg i tidigare åldrar finns dock kvar.
Dessutom skvallrar regeringens åtgärder, till exempel Fridolins ”läsa-skriva-räkna”-garanti, om att det som borde vara en självklarhet i skolan numer kräver särskilda satsningar för alltfler elever. Barn och unga som av olika skäl behöver specialpedagogik ska naturligtvis få det. Det går dock ibland att undra om det i vissa fall inte handlar om att klassrumskulturen generellt behöver förändras?
Regeringens åtgärder på de områden som inte sattes i centrum i Almedalen följer dock ett likartat curlingmönster som valet av att justera statsbidragen till skolor. I stället för att reformera arbetsmarknaden införs statliga praktikplatser. I stället för att reformera bostadsmarknaden införs statliga subventioner. Så omfördelas problemen, i stället för att lösas från grunden.