När Stefan Attefall (KD) var bostadsminister brukade han säga att han ville vända på alla stenar för att få fram fler bostäder. I veckan formulerade sig nuvarande bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) likadant: ”Alla stenar måste vändas. Alla åtgärder är möjliga.”
Uttalandet gjordes i Dagens Nyheter (11/3) med anledning av tidningens reportage om segregation i Sverige. Kaplan gav uttryck för att det behöver byggas fler bostäder för människor med ”vanliga inkomster”. Några åtgärder har dock inte presenterats. Hitintills har bostadsministern främst ägnat sig åt att kritisera den tidigare regeringens reformer, bland annat den om förenklade regler för andrahandsuthyrning.
Hur vore det om Kaplan istället plockade upp någon av alla de stenar Attefall redan vänt på i alla de utredningar (minst 65 stycken) som tillsattes av den förra regeringen? Nu var förvisso många av dessa snarast småstenar. Bumlingarna på bostadsmarknaden, däribland de facto hyresregleringen, reavinstbeskattning, och de långa plan-, överklagande- och byggprocesserna, har lämnats orubbade.
”Alla stenar måste vändas. Alla åtgärder är möjliga”, sade Kaplan. Rimligen gäller det även de större och politiskt otympliga frågorna. Vill regeringen komma åt segregationen – eller det egentliga problemet att människor utan stora resurser bor trångt och i områden dit polis och ambulans i värsta fall inte åker – behöver bostadsmarknaden fungera i grunden.
Utbud behöver kunna möta efterfrågan. Det måste löna sig att bygga – och att flytta till något mindre. Samtidigt som personer med utländsk bakgrund, vilka Dagens Nyheters artikel om segregationen berörde, och inte minst unga, har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden och drabbas av trångboddhet och osäkerhet bor många äldre kvar i stora lägenheter på grund av reavinstskatten – eller på grund av de fördelaktigt låga hyrorna i gamla kontrakt.
Det lönar sig inte att flytta. Yngre par som vill bilda familj har svårare att flytta ihop och lämna mindre lägenheter åt dem som vill flytta hemifrån. De så kallade flyttkedjorna kommer inte i gång. När Finansinspektionen nyligen föreslog krav på amortering för alla nya bolån lär det drabba just unga förstagångsköpare som får det tuffare att komma in på marknaden.
Först uppmuntrar myndigheterna lånande – genom ränteavdrag och Riksbankens minusränta. Sedan ska staten tvinga till sparande. Lägg till detta att de nya förslagen innehåller snåriga regler om att bostaden bara ska få omvärderas vart femte år. Dessutom följer en rad undantag. Marknaden blir föga mer lättrörlig.
Att vilja se en sund amorteringskultur är i sig en god ambition, särskilt som hushållens skulder är höga. Ur bostadspolitisk synpunkt behövs dock färre regleringar, inte fler. Framförallt krävs politisk kraft att ta tag i de större stenarna som hindrar marknaden från att fungera och människor från att hitta en bostad.