182 500 kronor. Det är vad amerikanska Connie Dickinson fick betala för två års bortkastade studier vid Mälardalens högskola. Trots att utbildningen var undermålig har den statliga högskolan inte betalat tillbaka studieavgiften. Jurister vid den ideella stiftelsen Centrum för rättvisa, som har engagerat sig i fallet, skrev i Dagens Nyheter (20/4) att de nu lämnat in en stämningsansökan mot högskolan till Västmanlands tingsrätt.
Universitetskanslersämbetet hade underkänt utbildningen i fråga på fyra av fem kontrollpunkter. Mälardalens högskola riskerade att förlora sin examinationsrätt på programmet. Av förklarliga skäl krävde Connie Dickinson tillbaka sin studieavgift. Högskolan hävdade dock att det saknades lagstöd för återbetalning. När studieavgifter för studenter från utanför EES-området infördes hösten 2011 hade tydliga former för ansvarsutkrävande visst inte satts på pränt. Fallet är ett typexempel på hur en person hamnar i kläm när det offentliga brister.
Mälardalens högskola skriver nu i ett meddelande att även de är angelägna om att reda ut situationen, och tur är väl det. Studenten Connie Dickinson har dock fått betala ett högt pris. Det är nu bara att hoppas att hon får rätt mot myndigheterna, så att en praxis sätts där högskolor och universitet inte kommer undan med att inte leverera. I annat fall bör lagstiftaren skissa på en lagändring.
Det är första gången en stämningsansökan lämnas av det här slaget, vilket tänkbart beror på att studieavgifterna för utomeuropeiska studenter inte funnits särskilt länge. Men det visar också på vilken ”rycka på axlarna”-mentalitet som råder i dessa frågor. Det borde vara självklart att en student har rätt till en utbildning som håller måttet. Detta blir dock mer synligt först när en student själv investerat i sin utbildning.
Därför är det ingen dum idé att, som bland andra forskaren Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning har föreslagit, införa en studieavgift för svenska studenter. Det skulle räcka med en inte alltför stor summa, exempelvis 5 000 kronor per termin, för att skapa en sundare incitamentsstruktur och få både studenter och professorer att ställa högre krav.
Snarare än att bygga ut antalet platser vid högskolan borde nuvarande regering först säkerställa att de ansenliga summor varje högskoleplats årligen kostar skattebetalarna används väl. Flera uppslag till reformer, som inte minst handlar att göra upp med finansieringssystemet som bygger på genomströmning där professorerna pressas att sänka kraven i takt med studenternas sjunkande förkunskaper, återfinns i magasinet Axess (nr 2/2015) från tidigare i år.
För efter rapporter om bristfälliga högskoleutbildningar går det dessvärre att dra slutsatsen att många svenska studenter i själva verket befinner sig i en situation som påminner om Connie Dickinsons. Deras studier var visserligen ”gratis”, men de kan ha kastat bort värdefulla år av sina liv på en utbildning utan kvalitet.