Under de senaste tio åren har nästan var fjärde dagligvarubutik försvunnit från glesbygdsområden med långt till närmsta tätort. Det framkommer av utredningen om kommersiell service i glesbygdsområden, vilken tillsattes av förra regeringen i början av 2014 och på tisdagen överlämnades till nuvarande regering.
Sverige är som bekant ett avlångt och glesbefolkat land och avstånden tycks dessutom öka. I takt med att framförallt många unga väljer att flytta till storstäderna och de större regionala städerna har underlaget och därmed lönsamheten för lanthandlare och annan service i glesbygden minskat. För de som bor kvar förändras möjligheterna att inom rimliga avstånd köpa mjölk, ta ut kontanter eller hämta ut paket.
Urbaniseringen är en stark global trend, men att många människor gör valet att flytta till tätorter får inte utgöra ett svepskäl för politikerna att strunta i förutsättningarna för de människor som vill bo kvar eller återvända till landsbygden. Det finns ett politiskt ansvar att tillgodose att samhällsservicen fortsatt fungerar även i glesbygd.
Sedan 1970-talet har staten således betalat ut stöd till kommersiell service på glesbygden. Det sker bland annat i form av investeringsstöd till butiker och bensinmackar. I betänkandet som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) nyss fått på sitt bord har fokus varit att utveckla stödet till servicen i särskilt utsatta glesbygdsområden. Dagligvarubutikerna pekas ut som centrala och till dessa föreslås två nya driftsstöd.
Det ena stödet ska ges till butiker med ett mångsidigt utbud av dagligvaror och det andra till försäljningsställen som ses som viktiga för tillgängligheten också till annan grundläggande kommersiell service. Vilka butiker som kommer att kunna få stöd ska baseras på utbud, omsättning, öppettider och avstånd till närmsta annan butik. Kommunen ska också kunna koppla tillgång till offentlig service till det nav butikerna blir.
Kostnaden för utredningens förslag är 35 miljoner kronor. Stödet beräknas bidra till att 160 till 200 butiker i yttersta glesbygden överlever. Om de nya stöden kan leda till att fler orter, från norr till söder, skogslänens inland, kustnära bygder, skärgården och de större öarna, kan få behålla sin lanthandel är det bra. Samtidigt är det svårt att undvika frågan om hur övrig politik drabbar landsbygden.
Den rödgröna regeringens skattechock på drivmedel är bara ett exempel på en politik som beskattar avstånd: höjd bensinskatt med 44 öre per liter och höjd dieselskatt med 48 öre per liter, plus moms. Genom den sortens politik försvåras livet på landsbygden. Resultatet blir att skatt som människor betalar in efter att ha passerat politiker och byråkrater kommer tillbaka i form av glesbygdsstöd.
Flera partier talar om att de vill bedriva en politik för hela Sverige, men det tycks vara få som förmår komma med förslag som i grunden, genom skatte- och regellättnader, förbättrar förutsättningarna för att leva på gles- och landsbygden.