I riksdagens sista partiledardebatt före valet var statsminister Stefan Löfvens (S) position allt annat än avundsvärd. Han tvingades, med all rätt, försvara de många usla regeringsbeslut som fattats, och de välbehövliga som uteblivit. Exempelvis attackerades den inkonsekventa och misslyckade migrationspolitiken flitigt av bland andra M-ledaren Ulf Kristersson, medan V-ledaren Jonas Sjöstedt ifrågasatte avskedandet av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler.
Splittringen inom både S och regeringen, vilken MP verkar ha övergett mentalt, är påtaglig. Den självförvållade krisen är i nuläget ytterst svår att ta sig ur för S partiledning. Löfven försöker desperat få debatten och valrörelsen att handla om välfärd, där S har jämförelsevis högt förtroende, men de allra flesta diskussioner landar ändå i migrationsfrågan.
I veckan lämnade den fjärde statssekreteraren regeringen på tre veckor, av vilka tre tillhörde S-ministrar. Bilden sätts att de som kan överger regeringen och Socialdemokraterna för andra uppdrag. Att LO är närmast mer troget partiet än någonsin beror snarare på fackorganisationens egen identitetskris än att S gjort sig förtjänt av stödet.
Regeringens många och grova felsteg under denna mandatperiod kommer av allt att döma få konsekvenser på valdagen, vilket är rimligt. Slitningarna inom både regeringen och partiet S överskuggar de mindre splittringarna mellan Allianspartierna, vilket gör de senare till ett mer trovärdigt regeringsalternativ. I partiledardebatten var Alliansens statsministerkandidat Ulf Kristersson uppenbart trygg i sin roll, och fokuserade helt riktigt på huvudmotståndaren S. Ett parti som i sin tur mycket väl kan ha börjat fundera på en efterträdare till Stefan Löfven redan nu.