Det vore som att ha en sjukvårdsminister och tillsätta en sjukvårdskansler. Så beskrev entreprenören Dan Olofsson statsminister Stefan Löfvens (S) idé att tillsätta en industrikansler med särskilt ansvar för industrin (DI 10/2). Olofsson menade att närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) rimligen borde kunna sköta frågorna.
Flera profiler i näringslivet har öppet ifrågasatt vad industrikanslerposten ska vara bra för och intresset för tjänsten tycks ha varit svalt. Fastän Löfven lanserade sitt förslag med den särskilda tjänsten redan i valrörelsen, och tidigare i år lovade att den skulle vara tillsatt innan sommaren verkar det ha uppstått problem med matchningen.
Trots att Innovationsrådet, vilket industrikanslern enligt Löfven skulle sitta med i, redan har hunnit sammanträda – förvisso bara två gånger – har kanslerplatsen stått tom. Med Löfvens logik torde industrin fram tills nu alltså ha gått miste om ”en viktig ingång för industrin in i regeringskansliet”, som han beskrev tjänsten förra året (Ekot 25/8 2014).
Om det är något som näringslivet har saknat så är det dock inte en industrikansler, utan förståelse från regeringens sida för företagarnas förutsättningar. Vilken nytta kan en politisk samordnare för industrin göra, så länge regeringen höjer skatter och bygger ut byråkratin i stället för att minska regelbördan och stärka företagsklimatet? Om innovationsrådet sade professorn i nationalekonomi Lars Calmfors att det i bästa fall bara blir ord, men i värsta fall kan bli skadligt (DI 1/10 2014). Detsamma kan sägas om industrikanslern.
När det väl var dags för regeringen att i förra veckan presentera en nyhet på området stod det dock klart att regeringen inte bara tillsatt en industrikansler – utan fyra. Olof Persson, Lisa Lindström, Pia Sandvik och Karl Gustaf Ramström bildar ett så kallad advisory board under näringsministern. Till regeringens alla instiftade råd kan därmed ett särskilt industriråd sällas.
Löfven kan knappast ha lyssnat på kritiken mot att ansvarsfördelningen riskerar att bli oklar och att en sådan rådgivare, än mindre fyra, utan någon politisk makt får en tämligen diffus och därmed överflödig roll. I värsta fall kan det som sagt bli skadligt. Denna sorts åtgärder riskerar att skymma sikten för vad regeringen egentligen håller på med.
Regeringens höjda arbetsgivaravgifter för unga är en pålaga för företagen. De osäkra förutsättningarna för basindustrin, främst på grund av den höjda skatten på kärnkraft, försvagar Sverige som industrination. Det enkla rådet till regeringen är att den borde tänka om i dessa frågor. Förhoppningsvis är det vad de nya industrirådgivarna kommer att säga till ansvarigt statsråd Mikael Damberg – som ju trots alla nyinrättade poster fortfarande är den som ska sköta frågorna.