På herrgården Harpsund samlade statsminister Stefan Löfven (S) under tisdagen för första gången sina nya innovationsrådgivare. Det var säkert trevligt, men frågan är vilken nytta det statliga rådet egentligen kommer att göra för just nya idéer, jobb och tillväxt?
”Efter 25 år som politiker och 35 år som företagare har jag lärt mig att blandar man ihop en politikers roll med en företagares roll blir det dyrt och dåligt”, uttryckte sig familjeföretagaren Antonia Ax:son Johnson i Dagens industri (11/2). I artikeln ventilerade flera företagare sina minst sagt begränsade förhoppningar på såväl tillsättandet av en industrikansler som på det statliga innovationsrådet.
I en debattartikel, också den i Dagens industri (24/2), berättade statsministern emellertid om planerna för Innovationsrådet med stort I. Det går knappast att klandra honom för viljan att stärka Sveriges konkurrenskraft. Kontakt mellan näringsliv, akademi och politik har också ett värde, men det är svårt att se på vilket sätt statsministerns samtalsklubb genom ”samverkan och dialog” kan stärka ekonomin, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet.
De tio ledamöterna från näringsliv och akademi, vilka tillsammans med fem ministrar utgör Innovationsrådet, har säkerligen viktiga perspektiv att bidra med. I Löfvens presentation av rådet får vi dock inte läsa på vilka grunder ledamöterna har valts ut, men vi får veta att de fem kvinnorna och fem männen är kompetenta och engagerade. Insyn i rådets arbete, vilket ska pågå fortlöpande och inte tycks ha till syfte att resultera i någon konkret rapport, blir centralt.
Trots att ledamöterna, vad allt tyder på, har Löfvens öra tycks frågeställningarna vara förutbestämda. Statligt riskkapital, klimatomställning och innovationsupphandling är några av frågorna ledamöterna ska bolla mellan sig. Från statsministerns sida hade det varit mer konstruktivt att låta deltagarna formulera problemen. Varför privata investeringar uteblir är exempelvis ett större problem än det statliga riskkapitalet.
Innovationer kan inte kommenderas fram av politiker ovanifrån, utan är ett resultat av människors tankekraft och arbete. Den politiska uppgiften är att skapa goda förutsättningar för människor att pröva sina idéer och konkurrera med dem på fungerande marknader. Då bör skattetrycket inte vara för högt och regelverken inte för snåriga. Vilka regler som skulle behöva förändras vet sannolikt bäst de företagare som navigerar i dem dagligen.
Regeringens fokus riskerar att hamna helt fel när innovationspolitiken uppehåller sig vid något annat än förutsättningarna för människor att starta och driva företag. Det är av företagsamma människor välstånd skapas. Enligt SCB (2013) kom dessutom 69 procent av medlen till forskning och utveckling från företag. Vill regeringen på riktigt göra Sverige till en konkurrenskraftig innovationsnation bör den se självkritiskt på hur företagsklimatet kan förbättras.