På Förintelsens minnesdag 27 januari uppmärksammas nazisternas folkmord under andra världskriget. De historiska tillbakablickarna tenderar dock att förekomma på många fler dagar, och dessvärre inte alltid på ett rimligt sätt.
För många är frestelsen stor att använda Förintelsen som en jämförelse med andra brott och katastrofer. Det kanske mest kända exemplet är det tidigare miljöpartistiska språkröret Åsa Romsons uttalande 2015 då hon jämförde förintelselägret Auschwitz med de båtflyktingar som dött på Medelhavet.
Oavsett om man vill likställa eller bara sätta en händelse i perspektiv är det olämpligt att använda Förintelsen som en mätsticka för avskyvärda händelser. Effekten blir antingen att Förintelsen förringas, eller att andra brott och katastrofer förminskas i dess skugga.
Vad som bör uppmärksammas i samband med Förintelsens minnesdag är den antisemitism som fortfarande lever. Enligt en studie av EU-myndigheten FRA (2018) uppger nio av tio svenska judar att antisemitismen har förvärrats.
En av anledningarna är att den antisemitism som förekommer inte enbart kommer från vit makt-rörelsen, utan också från vissa muslimska grupper där antisemitism är en djupt rotad föreställning. Det har dock visat sig vara betydligt svårare för samhället att fördöma den muslimska antisemitismen, antagligen på grund av att muslimer själva tillhör en utsatt grupp.
Arbetet mot antisemitism måste dock vara detsamma oavsett vem som sitter på åsikterna. Framförallt måste politiker på både nationell och lokal nivå våga driva frågan även då det är obekvämt och kan göra människor arga – inte bara för att vinna godhetspoäng i det offentliga samtalet.