I början av 90-talet, när jag fick mitt första tidningsjobb, så fogades tidningens innehåll ihop med plastremsor vid ljusbord. När jag skulle passa in text och bild på sidan som jag skissat för hand på papper så mätte jag ett fysiskt fotografi med en typometer. Jag missade tiden då man satte tidningen med bly, men inte med så hemskt mycket.
Det har hänt en hel del sedan dess, som gjort tidningsproduktionen mera effektiv. Samtidigt har den tekniska utvecklingen fört med sig en situation där de gamla tidningsföretagen – numera ofta kallade "mediehus" – visserligen har nya kanaler men blöder ur båda ändar. I tuffare konkurrens med andra medier och på grund av nya vanor hos allmänheten så tappar de både annonsintäkter och betalande prenumeranter. (Läsarna är dock fler än någonsin.) Vilket framtvingat allt mer slimmade organisationer, för att hålla kostnaderna nere.
Var ska detta sluta? Journalistförbundet larmade i går om att 35 svenska kommuner saknar journalister som bevakar orten på plats.
Som av en händelse presenterades i går regeringens stora medieutredning, om hur staten bör förändra sin mediepolitik.
– Den lokala journalistiken är navet i vår demokrati, sade kulturminister Alice Bah Kuhnke på pressträffen.
Jo, så är det. Och även om jag talar i egen sak så tror jag att det är många som håller med.
Medieutredning är i skrivande stund allför färsk för att jag ska ha hunnit bearbeta och överväga klokskapen i alla dess förslag. Men något måste definitivt göras. Medieutredningen beskriver hur medieföretagen tappat 3,5 miljarder i intäkter de senaste fem åren och antalet anställda journalister har minskat med en fjärdedel. Det är ett problem för fler än journalister.