Är det folket som övergivit kyrkan eller kyrkan i meningen hennes ansvariga tjänare, biskopar, präster och diakoner, som övergivit folket? Samhällsvetare och teologer är osäkra på hur det skall bedömas.
Kyrkan och riterna vid livets stora vändpunkter har överlevt revolutioner och samhällsförändringar. Men, med den nu kraftigt tilltagande sekulariseringen är till och med begravningen ifrågasatt. Även konfirmationen och vigseln till äktenskap. Det hålls ingen, eller annars minimal, högtid vid livets slut. En urna efter eldbegängelse sätts i en del fall ned utan präst och anhöriga. I GA 24.8 gav Amanda Broberg kyrkan stor del av skulden. Den är ängslig och håller tillbaka hårdvaran i tron. Konfirmationen är mer lättsam livskunskap än kristen bildning. Medlemsbasen läcker som ett såll och Svenska kyrkan har blivit allt mindre kyrka. Anklagelsen är inte helt oberättigad.
Amanda Broberg tog med äktenskapets försvagade ställning också och de höga skilsmässotalen, i runda svängar vart annat ingånget äkta förbund. Men där kan knappast kyrkan anklagas för vanvård. Snarare är det en liberal vänster som utgjort påtryckargrupp i lagstiftning, skolundervisning och media. När jag var ung präst ingick medling i uppdraget, tre samtal vid tre skilda tillfällen med präst innan skilsmässa kunde gå igenom. Det var ofta för sent förstås, men inte alltid.
Det kyrkan som institution själv bär skulden för är däremot strukturförändringen med storpastorat och de lokala socknarnas avskaffande i praktiken. Det innebär en kraftig uttunning av sockenkyrkornas bruk. Jesus sa vid tillfälle till en som ville hem och begrava sin far, lite väl hårt kan tyckas: ”Låt de döda begrava sina döda!” Men kyrkohusen lever ännu och borde inte tillåtas dö. Ett urgammalt ordspråk från Sri Lanka lyder: ”Bo aldrig i en by som inte har ett tempel”. Det är en så kallat arkaisk insikt, en given som ligger i sakens natur. Att ha en helig plats, en helig person och en helig rit är grundläggande mänskligt. Det gör en byggd till en byggd och utgör ett kitt i en samhällsgemenskap. Riterna i sig, begravning, bröllop eller konfirmation, är dock inte bärande.
Att besöka de medeltida kyrkoklenoderna hör till på Gotland. Men flera av dem är nu så sällan i gudstjänstbruk att det börjar märkas att det brister i omsorg om dem. De är helt enkelt inte så välstädade. Den som är känslig märker doften av damm. En sockenkyrka måste vara älskad av sin ansvarige präst och sitt bärarlag av sockenbor, bli regelbundet besökt med bön och bli firad eukaristi i, Herrens måltid, vid det altare som kyrkan är uppbyggd kring. Greppet kring begravningarna tycks vara förlorat, men kyrkobyggnaderna och vad de är till för, är värda att kämpa för. Utan dem hänger riterna i luften. Och en sund samhällsgemenskap likaså.
Kyrkan liknas i de heliga skrifterna ofta vid ett träd, ett fikonträd, en oliv eller en vinstock. Ett träd kan växa till på litet olika sätt men också tillbakabildas, få torra grenar, som måste tas bort. Så är det med kyrkan. På sina håll växer den till och grönskar, på andra torkar grenverket och faller ner. Så länge rotverket är friskt lever trädet vidare. Men begravningsväsendet hör inte till rotfästet. Kyrkohus i bruk däremot.