Medan andra särskilda dagar styrs av fasta datum, fullmåne och sommarsolstånd bestäms skattefridagen av våra framröstade politiker. Det är den dag på året då en medelinkomsttagare börjar tjäna pengar åt sig själv. Alla dagar innan skattefridagen har bara gått åt att tjäna de pengar som behövs för att betala skatterna på lön, inkomst och konsumtion. För en genomsnittlig medelinkomsttagare ligger det totala skattetrycket på 54,2 procent i år. Därför inföll skattefridagen den 18 juli.
Det genomsnittliga datumet är dock för landet som helhet. Skattebetalarnas årliga rapport är en guide för vilken dag som gäller beroende på var man bor och hur mycket man tjänar. Skattefridagen kan därför sträcka sig från den 8 juli, för en låginkomsttagare i Österåker, till den 19 augusti för en höginkomsttagare i Arjeplog.
För en medelinkomsttagare, med 31 700 kronor i månaden, infaller dagen i spannet 13–22 juli. För Gotland gäller tyvärr 20 juli, i slutet av spannet.
Trots den nedslående sanningen finns det anledning att se positivt på den historiska utvecklingen. Sedan 2006 har skattetrycket sjunkit, vilket har inneburit att skattefridagen flyttats bakåt från 8 augusti till 18 juli. Orsaken till det är huvudsakligen Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Samma effekt har även M-KD-budgetens skattesänkning på arbete haft – i år inföll den genomsnittliga skattefridagen en dag tidigare än 2018. Det skedde dock efter att skattetrycket ökat något under Löfvenregeringen.
För den som ändå är nöjd med hur stor del av lönen som blir kvar kan summan som försvinner i skatt tyckas vara ett litet bekymmer. Likaså för den som anser att höginkomsttagare nog har råd att betala ännu lite mer. Varför vara missnöjd när man trots allt har råd med det mesta man vill ha? Men frågan handlar om långt mer än att ha råd med mat och bostad.
Skattefridagen visar tydligt vilka principer vi lever efter. Mer än hälften av de pengar vi genererar genom vårt arbete får vi inte själva bestämma över. Mer än hälften av årets dagar arbetar vi för att stat, landsting och kommun ska få sin andel. Oaktat vad vi får tillbaka i form av samhällsservice, är den maktfördelningen verkligen rimlig?
Skattetrycket är också en fråga om ansvar. Det offentliga åtar sig ansvaret att för en stor andel av vår inkomst leverera samhällsservice. Men för att vi ska vara beredda att faktiskt betala så mycket i skatt krävs också att kommun, landsting och stat håller vad de lovar. Allvarliga brister i allt från från skola och vård till polis vittnar om att det ansvaret i dag inte är uppfyllt från det offentliga.
Precis som när vi handlar för det som blir kvar av lönen bör vi begära att stat, landsting och kommun ger oss det vi betalar för. Om det inte är möjligt måste det icke-nödvändiga utbudet skalas bort till förmån för den samhällsservice som verkligen behövs. Om väljare belönar politiker med sådana ambitioner kommer skattefridagen garanterat att fortsätta tidigareläggas.