Alliansregeringen fick kritik av de rödgröna för att man i februari tillsatte en utredning om Arbetsförmedlingens (AF) framtid så tätt inpå ett val. Nu har den rödgröna regeringen bestämt att utredaren Agneta Dreber inte ska få fortsätta. Ett beslut som också är tätt inpå ett val.
Ett spår som Dreber sattes att följa upp är möjligheterna att i någon mån konkurrensutsätta AF. Liberaliseringar är dock inget för den samlade vänstern som reflexmässigt förespråkar offentliga lösningar, och när dessa inte fungerar: ökade anslag.
Statlig kontroll innebär också att myndigheten får utstå en ständig inblandning av regeringen, oavsett färg, som känner sig pressad att visa att man gör någonting och det kan vara nästan vad som helst, för att ge väljarna intrycket av att politikerna har svaret på hur AF ska användas för att minska arbetslösheten.
Problemet är bara att antalet tillgängliga jobb inte styrs av AF utan av den ekonomiska utvecklingen i stort. Efterfrågan på arbetskraft styrs av företagens orderingång och inte av hur många miljarder AF:s budget tillförs. Detta oavsett hur mycket man än talar om matchning och coachning.
Man kan undra vad skattebetalarna får för de drygt 66 miljarder kronor man tillfört AF under år 2014. Kostnaden för att förmedla omkring 450 000 jobb kan ju rimligen inte kosta mer än försvaret.
Det har sin förklaring: Ungefär halva budgeten är arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd. Cirka nio miljarder till arbetsmarknadspolitiska program och 13 miljarder till personer med funktionshinder. 4,3 miljarder är insatser för nyanlända inom det så kallade etableringsuppdraget. I september omfattades 38 873 personer av något program inom det uppdraget. Administrationen av myndigheten kostar ca sju miljarder.
AF har inom etableringsuppdraget också ansvar för att ordna med bostäder åt nyanlända, vilket är svårt med den bostadsbrist som råder i många kommuner.
Med tanke på att många invandrare har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden är det viktigt att insatser för svenskundervisning och praktikprogram sätts in tidigt. Att endast två tredjedelar av de arbetsföra utrikes födda är i arbete tio år efter att de anlänt är inte tillräckligt bra. Här spelar AF en viktig roll. Men det är oklart varför AF också ska vara bostadsförmedling.
Det är uppenbart att AF:s verksamhet är i behov av en ordentlig genomgång. Det kan finnas poänger med att lägga in allt som rör arbetsmarknaden under en myndighet, men det ska inte göras allteftersom politikerna får nya idéer.
Med tanke på AF:s enorma budget är politikerna skyldiga väljarna en översyn av verksamheterna. Oavsett om Alliansen eller de rödgröna utser utredare lär denne komma fram till att dagens organisation har hamnat ganska långt ifrån det ursprungliga arbetsförmedlande uppdraget.