Regeringen har nu börjat göra allvar av sina hot mot välfärden. I torsdags gav regeringen i samarbete med Vänsterpartiet en särskild utredare i uppdrag att se över hur den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster bör regleras. Utredaren i fråga är Ilmar Reepalu, Socialdemokraternas starke man i Malmö i tre decennier som numera är mest känd för sin undfallenhet mot den grasserande antisemitismen i staden.
Civilminister Ardalan Shekarabi (S) och V:s partiledare Jonas Sjöstedt begick debattartikel i torsdagens Dagens Nyheter där de lade ut texten kring utredningen.
Det är beklagligt att Shekarabi inte förmått ta till sig att hela välfärdssektorn behöver kvalitetssäkras, inte bara den privata delen som över lag har en högre andel nöjda användare än den offentliga. Civilministern och vänsterledaren skriver att de har fått rapporter om att skolor gått i konkurs, förskolor där barnen inte fått tillräckligt att äta och äldre som inte får god nog omsorg.
De torde också ha fått rapporter om offentliga skolor som år efter år fortsätter en undermålig verksamhet som berövar årskull efter årskull de kunskaper som de har rätt till. De lär ha fått rapporter om Värner Rydénskolan i Malmö som stängts ner då säkerheten inte kan garanteras. Och de lär ha fått rapporter om vanvård i offentlig regi. Det är nämligen inte ont om dessa sorters rapporter. Den offentliga välfärden är också mycket större och berör många fler. Varför vill de rödgröna inte säkerställa också deras välfärd?
”Kommer mina behov som medborgare först? Används pengarna till att garantera en god välfärd för alla? Den oron ska ingen behöva känna. Vi måste slå vakt om tilliten till välfärden”, skriver Shekarabi och Sjöstedt. De har rätt. Men även den offentliga välfärden måste kunna leverera väsentligt mer betryggande svar på dessa frågor än i dag.
Enda anledningen att begränsa kvalitetshöjande åtgärder till en liten del av välfärdssektorn är förstås att det handlar om något annat än kvalitet. Snarare handlar det om att försöka svälta ihjäl de privata välfärdsutövarna. De negativa effekterna av den typen av hårda begränsningar kan ses i England där även de allra bästa friskolorna har enormt svårt att få lån för att utöka verksamheten.
Branschorganisationen Almega rapporterade redan i julas att enbart hotet om de nya reglerna gjort att flera medlemsföretag nekats lån och tvingats lägga ner verksamheterna. Den utvecklingen lär fortsätta.
När de privata alternativen väl har tvingats lägga ned är det bara de offentliga välfärdsalternativen kvar. Kvaliteten där lär knappast öka av den då försämrade konkurrensen. Men kvaliteten är tydligen av underordnat intresse för de rödgröna partierna. Det är synd. Där hade de kunnat göra en insats för det bättre. Det hade behövts. Enbart försämrad valfrihet gagnar dock ingen.