Vältajmat efter påskhelgen då många som varit ute i tågtrafiken drabbats av förseningar lät regeringen presentera en satsning på järnvägsunderhåll. Otaliga signalfel och nedrivna kontaktledningar senare är det givetvis välkommet. Frågan är dock vad Löfven menar när han upprepade gånger också säger att staten ska ha mer ”kontroll”?
På det statligt helägda bolaget Infranords depå, vid lokstallarna i Stockholmskommunen Sundbyberg, befann sig på tisdagen statsminister Stefan Löfven (S), finansminister Magdalena Andersson (S), klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) och så utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
Precis som vid presentationen av hyressubventioner nyligen traskade ministrarna omkring i reflexvästar och bygghjälmar. Precis som vid den pressträffen av en del av vårbudgeten saknades ansvarig fackminister, denna gång infrastrukturminister Anna Johansson (S).
Infrastrukturministern lär dock sannolikt snart synas medialt när den pågående statliga utredningen om järnvägens organisation, vilken tillsattes av alliansregeringen, ska presenteras. Den bereder flera av knäckfrågorna som lär bli avgörande för om de medel regeringen nu avsätter till järnvägsunderhåll, 620 miljoner kronor extra redan i år, kommer att används effektivt eller inte.
Enligt regeringen är satsningarna på järnvägsunderhållet ett led i att skapa jobb, öka exporten och föra en aktiv och klimatsmart näringspolitik. Innovation och stärkt svensk konkurrenskraft omnämndes, som ofta av Löfven, i positiva ordalag på tisdagens pressträff. Inhemsk konkurrens verkar statsministern märkligt nog dock mer avigt inställd till. Fastän det ju är det som i grunden driver utvecklingen framåt, ger nya jobb, skapar välstånd och genererar förutsättningar för välfärd.
Den rödgröna regeringen har nämligen en uttalad ambition att strypa konkurrensen och återförstatliga underhållet av järnvägen. Strax för jul fick pågående järnvägsutredning nya direktiv att utreda hur staten kan återta ”kontrollen”. I nuläget ville Löfven dock inte svara på om monopolisering av järnvägsunderhållet fortfarande står på regeringens agenda. Det gör det förhoppningsvis inte.
Statliga Infranord, tidigare Banverket, är det största företaget på järnvägsmarknaden och hade förra året en marknadsandel på 38 procent, varav en stor del är drift och underhåll. Utan att djupare analysera vilka företag som skött underhållsarbetet bäst kan slutsatsen dras att problemen med järnvägen är andra än att ett statligt bolag fått för lite att säga till om. Återförstatligande vore en högst förenklad och ineffektiv lösning.
Vad Löfven istället borde lägga i ordet ”kontroll” är att staten behöver bli en bättre, renodlad ansvarsaktör i fråga om styrning, men även upphandling, och därigenom skapa bättre förutsättningar för fri konkurrens bland privata företag. Det skulle sända en tydlig signal om att satsningar faktiskt ger effekt och leder till att fler godstransporter och tågresenärer kommer fram i tid.