När dåvarande partiledaren för Kristdemokraterna, Göran Hägglund, höll sitt tal i Almedalen 2012 kallade han Stefan Löfven (S), som då var relativt ny som partiledare, för ”cirkusdirektör Stefan Löfven” på grund av S-ledarens sätt att uppvisa ”största möjliga tystnad”. Den liknelsen är alltjämt användbar.
Trots att hela måndagen var Socialdemokraternas dag i Almedalen dröjde det till eftermiddagen innan Löfven höll sin pressträff och presenterade partiets utspel för dagen.
Pressträffen, vilken hölls på S:t Hansskolan i centrala Visby, handlade om skolan. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), medverkade tillsammans med statsministern samt företrädare för lärarfack och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Vad som presenterades var ett lärarlönelyft om 3 miljarder kronor per år, vilket ska räcka till omkring 3 000 kronor mer i månadslön för cirka 60 000 särskilt duktiga lärare.
Att regeringen nu betonar att det är viktigt att särskilt skickliga lärare premieras är bra. Det går trots det inte att komma ifrån att staten nu blandar sig i lönebildningen för en yrkesgrupp, något som när förslaget cirkulerat tidigare fått kritik av både LO och Medlingsinstitutet. Det är inte otänkbart att det öppnar för krav på motsvarande satsningar till andra yrkesgrupper. Vad svarar regeringen då?
Att skolan var i fokus för Löfven förvånar inte, men S-utspelet kan knappast ses tillräckligt handlingskraftigt för att vända sjunkande resultat och de utmaningar skolan står inför. För en regering vars förslag få väljare tror på hade det varit önskvärt med ett tydligare ledarskap, och mindre av den tafatthet de rödgröna partierna hitintills har uppvisat i regeringsställning.
Centerpartiledaren Annie Lööf beskrev, när hon med sitt tal på söndagskvällen inledde Almedalsveckan, regeringens tid vid makten som präglad av en politisk vilsenhet Sverige definitivt behöver komma bort från. Den formuleringen sammanfattar på många sätt vad många väljare nog upplever och som visat sig i låga förtroendesiffror för statsministern och övriga statsråd.
Särskilt i frågan om att ”fixa jobben” har tilltron till regeringens förmåga sjunkit. Att byta riktiga anställningar mot tillfälliga praktikplatser, genom de höjda ungdomsarbetsgivaravgifterna för unga, övertygar inte. Annie Lööfs tal om fri företagsamhet och jobb och tillväxt i hela landet var betydligt mer tilltalande.
Om regeringen vill bryta trenden av sjunkande förtroende lär det dock inte räcka med att välja en mindre tystlåten strategi, utan då krävs också en politik väljarna vill ha och inte den cirkus regeringen riskerar att sätta igång med sådant som slopade arbetsgivaravgifter för unga och fler höjda skatter.