Jag fick en bibba stora kopior med posten. Bland annat tidningen Dagens flersidiga artikel om påkragningen av en tidigare avkragad präst och missämjan, vantrivseln och striderna inom stiftet i allmänhet och i synnerhet inom Visbys domkyrkoförsamling.
Vid kopiorna var ett papper med följande fråga fasthäftat: "Varför är det så tyst om detta?"
Jag tycker att det är en ganska konstig fråga, att häfta vid kopior av en tidningsartikel. Men det är klart. Jag har inte skrivit mycket om det. Så OK. Låt gå för det.
Artikeln i tidningen Dagen förknippar uppmärksamheten kring påkragningen med biskopens kritik mot domkyrkoförsamlingen. Kanske är det så. Kanske var påkragningen det slagträ som låg närmast till hands för en motattack och för att vända uppmärksamheten och ilskan mot biskopen.
Men i min hjärna unnar jag mig lyxen att behandla det som två separata frågor. För det ÄR två separata frågor. Oavsett vad som är det ursprungliga upphovet till den massmediala uppmärksamheten.
Kanske var påkragningen ett grovt misstag. Jag är benägen att tycka det på grundval av i och för sig ofullständig information. Helt otvetydigt är dock: Biskop Sven-Bernhard Fasts musselmanér har definitivt visat på stora brister i hanteringen av krisen.
Men det är fullt möjligt att tycka detta och samtidigt vara kritisk till domkyrkoförsamlingen som arbetsgivare, arbetsmiljö och förvaltare av kyrkans mission och intressen.
Å andra sidan, för den som till äventyrs ska försöka lösa kriserna och sanera och hela stiftet kan det ha stor betydelse vem som har gjort vad.