På grund av de svenska mjölkböndernas akuta situation hölls i veckan ett krismöte i riksdagen. Överproduktion i Europa, som har underblåsts av det ryska importstoppet av livsmedel, har lett till att mjölkpriserna sjunkit till en nivå som gör det omöjligt för många svenska mjölkproducenter att få räkenskaperna att gå ihop. Bönder vittnar om att de inte kan ta ut lön och riskerar konkurs.
Jämfört med ett år sedan får mjölkbönderna nu 20 procent mindre betalt. Priset på foder och andra insatsvaror har dock utvecklats i motsatt riktning. Samtidigt ska de belånade ladorna och maskinerna betalas av. Politiska lösningar på den akuta krisen låter sig inte enkelt göras. Vad värre är tycks regeringen vara tagen på sängen.
Finlands regering har fått dispens från EU:s statsstödsregler för att stöda sina bönder.
Sverige har inte ens ansökt om den möjligheten.
På Sveriges Radios fråga vad den svenska regeringen har gjort nämner landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) ett lantbruksråd i Peking. Men det är den förra regeringens verk. Den nya regeringen har endast permanentat posten. Om det kan leda till en större exportmarknad är det välkommet. Som svar på den akuta krisen duger det däremot inte. I arbetet att ta fram kortsiktiga krislösningar kan politikerna gott ta i beaktande vilken skuld de själva har till den uppkomna situationen.
Vissa av mjölkböndernas problem är ofrånkomliga. Till skillnad från många andra branscher är det svårt för mjölkproducenter att anpassa kostnadssidan utifrån världsmarknadsprisernas förändringar. Korna måste mjölkas även de dagar då det inte egentligen inte är lönsamt.
Det finns dock problem skapade från politiskt håll. Mjölkbönderna verkar på en öppen och fri EU-marknad. Det är ingen dum idé. Tyvärr fungerar den dåligt i praktiken då svenska politiker har lagt stor börda på kostnadssidan, vilket har lett till att de svenska bönderna har svårt att hävda sig. Svenska bönder har EU:s lägsta ekonomiska marginaler. Det kommer sig inte enbart av skatter och direkta pålagor, utan beror också på den stora regelbörda som ålagts alla delar av det svenska lantbruket.
Sedan år 2006 har mer än var tredje svensk mjölkbonde lagt ned verksamheten. Det går att se det som klassisk kreativ förstörelse, det vill säga att något försvinner för att ge plats åt något bättre. En sådan utveckling går självfallet att argumentera för.
Men faktum är att det från politiskt håll brukar höras andra tongångar. Att vi ska ha svensk livsmedelsproduktion anser samtliga riksdagens partier.
Den akuta krisen visar hur den retoriken ter sig i praktiken. Om de tycker att det är viktigt att vi har en egen mjölkproduktion, en levande landsbygd och öppna landskap, bör något göras åt böndernas villkor. Vill partierna inte det, kan de gott lika gärna stå upp och säga det.