Det har gått tio år sedan vi utan att ha bett om det lärde oss ordet tsunami. Flodvågen svepte på annandagen 2004 in över stränderna i länderna kring Indiska oceanen och raserade människors liv runt om i världen. Det dröjde timmar innan nyheten på morgonen nådde Sveriges julfirare och ansvariga politiker. Fler uppgifter över vad få nog först förstod omfattningen av kom under dagen.
På annandagen i år hålls flera officiella ceremonier till minne av katastrofen, i Sverige, i Thailand och på andra platser. För dem som drabbades närmast är minnena ingenting som plockas fram för att stoppas tillbaka när ceremonin är slut. De finns där varje dag. Många som inte själva drabbades känner någon, eller vet om någon som var där. Det blev ett nationellt trauma.
För ett par år sedan sommarpratade Malin Sävstam, som förlorade två av sina tre barn, sin man och sin bästa väninna i Khao Lak. Hennes är en av alla berättelser om hur paradiset förvandlades till ett helvete. En av de saker hon berättade om var hur bekanta runt omkring kunde säga att det måste kännas skönt att hon hade en son kvar som också överlevt, så att de kunde dela sorgen.
Delad sorg brukar ju vara halverad sorg, heter det. I hennes och sonens fall reagerade de olika på vad de hade varit med om och förlusten av sina nära. Folk var välmenande och det är naturligt för dem som står runt omkring att vilja muntra upp. Men ibland är det bästa man kan göra att bara finnas där och lyssna. När Malin Sävstam hade sitt sommarprat hade sonen och hon hittat tillbaka till varandra och också börjat gå vidare. Livet fortgår men minnena finns kvar.
Tsunamin var en naturkatastrof med stort mänskligt lidande. Men den blev också politisk. Både Flodvågskommissionen som tillsattes 2005 och riksdagens konstitutionsutskott har granskat det politiska ansvaret och den bristfälliga svenska katastrofhanteringen. Det finns ingen anledning att rota i det nu. De politiker som då var tjänstemän eller statsråd i Göran Perssons regering och åter gör sin första jul med tjänst i Rosenbad, och andra, har nog haft sina samvetskval.
Någon katastrof så omfattande som tsunamin har tack och lov inte inträffat sedan dess. Sommarens skogsbrand i Västmanland var en naturkatastrof av annan karaktär, men blottade dock att Sverige fortfarande behöver stärka sin krisberedskap inom olika myndigheter. Beredskap är ingenting som levereras i och med att en utredning presenteras. Det är något som byggs aktivt genom rutiner och tydlig ansvarsfördelning.
Politiker har skyldighet att ta ansvar även i lägen då det oväntade inträffar, men förmår inte alltid göra det. Samhället visar sig ofta vara starkare än staten. Det är som Lottie Knutson, som var Fritidsresors kommunikationsdirektör 2004, sade i en intervju i SvD häromdagen: ”Naturkatastrofer som tsunamin tar fram det goda i oss. Då vill vi verkligen hjälpa varandra.”
Det är också det vi kan göra nu tio år senare när minnena blir särskilt påtagliga, finnas närvarande som medmänniskor.