På onsdagen presenterade utrikesminister Margot Wallström (S) vad som ska ingå i Sveriges insats i Irak, Syrien och Nordafrika. Sverige ska skicka ett Herculesplan, några stabsofficerare och behandla en fråga om materiel från Franrike. Mer än så blev det inte. Detta kallar Wallström ett rejält militärt bidrag. Det är det inte.
Alliansen har krävt JAS-plan och en tydligare militär satsning. Det hade varit att visa att Sverige är en del av den europeiska säkerhetsgemenskapen, att vi har förmåga och intresse att bekämpa Europas fiender.
Det har tagit regeringen en månad att fundera fram denna besvikelse till insats. Anledningen är att försvarsminister Peter Hultqvist (S) velat ha en mer betydande insats där även JAS-plan ingick. Detta eftersom Frankrike önskade hjälp med spaningsuppdrag, för vilket JAS 39 Gripen är utmärkt.
Men Peter Hultqvist fick vika sig för Wallström och Löfven, vars utrikespolitiska doktrin verkar vara att ta felbeslut var helst möjligheten dyker upp.
Margot Wallström upprepade under och efter sin presskonferens att det inte finns någon folkrättslig grund för att ingripa mot IS. Men om regeringens bärande utrikespolitiska dogm är att till varje pris följa folkrätten och FN:s säkerhetsråd, varför skickar man över huvud taget personal för att stödja insatsen? Regeringen ska väl inte bryta mot folkrätten?
Wallström borde, om hon menar vad hon säger, berätta för Frankrike och resten av EU, att Lissabonfördragets paragraf 42.7 under nuvarande omständigheter är oförenlig med internationell rätt. Det är denna paragraf som Frankrike åberopat och som Sverige svarat på. Men bryter den mot folkrätten har Wallström verkligen upptäckt en knivig motsättning i internationell rätt. Det är därför tur att hon, som vanligt, har fel.
Folkrätten är förenlig med principen Ansvar att skydda som inskränker länders suveränitet när det sker folkmord, etnisk resning eller människorättsbrott som landets egen regering antingen ansvarar för eller är oförmögen att stoppa. Det är vad som just nu sker i Syrien, dessutom enligt Margot Wallström själv.
”Det finns ingen annan benämning som passar än just folkmord. Det har med systematiken och uppsåtet att utplåna dessa två folk från regionen att göra”, sade hon till SVT Nyheter den 26 februari i år. I dag säger hon att den folkrättsliga grunden för att stoppa detta folkmord är tveksam. Det är ett häpnadsväckande sätt att argumentera.
Om detta är regeringens hållning i folkmordsfrågor är det banbrytande i sin relativism. När inget står på spel, då går det att häva ur sig vilka ord som helst. När verkligheten knackar på dörren så gömmer man sig.