Det behövs ett starkare borgerligt engagemang för vår miljö. Miljöutmaningarna är för stora för att lämnas till vänsterpartierna då deras politik riskerar leda oss in i rent kontraproduktiva åtgärder. Mot dogmatiskt styrd politik finns det stora möjligheter att övertyga väljarna genom att argumentera för det som experterna faktiskt menar fungerar.
Den liberale debattören Mattias Svensson visar på ett förtjänstfullt sätt, i sin nya bok ”Miljöpolitik för moderater” (Fores), hur självklart det borde vara för Allianspartierna att gå in i miljödebatten. Och hur önskvärt det är med en offensiv borgerlighet för miljöns skull. Författaren nämner äganderätten, marknader och teknikneutrala regleringar som centrala för att kunna tackla miljöutmaningarna.
Svensson visar hur starkt sambandet är mellan ekonomisk tillväxt och miljöförbättringar. Genom innovationer kan vi producera mer utan att förbruka mer resurser, till och med mindre. Sverige är ett exempel på att det går att kombinera en växande ekonomi med minskade koldioxidutsläpp.
Faktum är att de borgerliga partierna och den rödgröna regeringen har samma målformulering om noll nettoutsläpp av växthusgaser år 2050. Medlen för hur vi når dit skiljer sig dock markant åt. Miljöpartiets önskedrömmer om nolltillväxt är den extremaste och ogörligaste. Vänsterpartiernas industripolitik, där enskilda energislag eller transportmedel väljs ut och subventioneras, låter sig enklare göras. Den faller dock oftast på eget grepp, då innovationer svårligen kommenderas fram. Politiken gynnar särintressen men inte miljön.
Mycket effektivare och mindre kostsamt är att sätta in generella åtgärder. Det bästa sättet att få ned koldioxidutsläppen är att sätta ett pris på dem. En skatt vore effektivast då det överlåter till marknaden att hitta bästa lösningar för att minska eller helt undvika denna skatt. Skatt på det vi vill se mindre av kan kompenseras med lägre skatter på det vi vill se mer av, exempelvis jobb och företagande. En sådan lösning kan även tilltala väljare som reflexmässigt brukar rygga tillbaka när de hör ordet skatt.
Moderaterna tillsatte i januari sex arbetsgrupper som ska komma med politikutvecklande förslag inför partistämman i höst. Ingen av arbetsgrupperna ska titta närmare på miljöpolitiken. Klimatförändringarna nämns, men blott ur säkerhetspolitisk synvinkel. Med 3,5 år kvar till nästa val finns det tid för Allianspartierna att verkligen ta sig en funderare om miljöutmaningarna trots allt inte är för stora för att lämnas bort.
Om Allianspartierna på allvar ger sig in i miljödebatten kan det uppfattas som uppfriskande kaxigt, vilket borde återuppväcka väljarnas nyfikenhet för partierna. Det må vara svårare att formulera slagkraftiga kampanjer kring en borgerlig miljöpolitik än vad det är för vänsterpartierna med deras aktivistiska dito. Denna utmaning talar dock bara för att arbetet bör starta redan nu.