Carl Schlyter och Valter Mutt. Båda förekom i diskussionerna om vilka som skulle kunna bli språkrör för Miljöpartiet, när Gustav Fridolin och Åsa Romson ställde sina poster till förfogande för valberedningen. Nu har de degraderats istället. Nu får de inte ens vara talespersoner. Schlyter tvingas lämna ordförandeskapet i EU-nämnden och Mutt fråntas uppdraget som utrikespolitisk talesperson.
Det har kallats för en utrensning. Både Schlyter och Mutt har vid allt för många tillfällen avvikit från regeringslinjen. Vilket fått ytterligare två talespersoner – Jabar Amin och Annika Lillemets – att i protest rensa ut sig själva. Tidigare språkrör som Birger Schlaug och partiets grundare Per Garthon rasar. Garthon har skrivit på Facebook:
"Och en sak kan jag lova: Om man – inte för att man tagit strid om gröna idéer – utan för att man slafsat och inbördesbråkat om personfrågor – driver ut det parti ur riksdagen som jag tog initiativ till 1981, så kommer jag inte att rulla tummarna."
Frågan är om sittande språkrör betraktar det som ett hot eller ett löfte.
Expressens politikkommentator K-G Bergström har väl rätt när han skriver att:
"Partidisciplin och partipiska är det sista man associerar med Miljöpartiet med."
Men det är kanske dags att skaffa sig nya förväntningar, nu när Miljöpartiet ska försöka bli mer som andra partier och passa bättre in i regeringssamarbetet. Frågan är väl hur partiet reagerar på ett sådant förvandlingsförsök. Det var ju som andra partier man inte skulle vara. Det är ju inte alldeles givet att Miljöpartiets bångstyriga sympatisörer kommer att tycka att likriktning är en förbättring.