Alliansens företrädare var hårda i sin kritik mot regeringens vårbudget i går.
Moderaternas Ulf Kristersson beskrev Sveriges ekonomi som dopad:
– Regeringen för en politik som om Sverige aldrig kommer att drabbas av en kris igen.
Kristdemokraternas Jakob Forssmed lånade ett talesätt från den populära tv-serien Game of Thrones. Winter is coming – vintern är på väg – meddelade han i ett ödesmättat inlägg.
Liberalernas Erik Ullenhag dömde också ut regeringens budget och bristen på konstruktiva åtgärder:
– Nu tömmer Magdalena Andersson ladorna, regeringen sviker jobben, bryter löften och äventyrar välfärden.
Kritiken från Centerpartiets Emil Källström var inte heller nådig. Om bristen på jobbpolitik sade han i ett pressmeddelande:
– Det lilla som finns är sämre versioner av gamla förslag från Centerpartiet men det räcker inte för att kompensera för allt det negativa man genomför.
Det lilla positiva som Källström syftar på är det utvidgade RUT-avdrag som Centerpartiet var med och drev igenom i samband med migrationsuppgörelsen.
Jag påstår ingalunda att dessa borgerliga företrädare har fel. Tvärt om. Men tyngden i deras kritik gör det än obegripligare att den samlande borgerligheten valt att avstå från alla seriösa försök till verkligt inflytande, och istället tvingat Vänsterpartiet i famnen på regeringen. Hur kan de agera så, om nu läget är så allvarligt och regeringspolitiken så förödande?
De borgerliga partiernas syn på läget borde tvinga dem till handling. Partitaktiskt kan det möjligen – möjligen! – vara fördelaktigt att låta Stefan Löfven koka i sin egen rödgröna soppa. Men i denna soppa marineras ju också hela Sverige.