Regeringen kommer att överge principen att alla reformer ska finansieras "krona-för-krona". Det meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) i Ekots lördagsintervju (12/12).
Att krona-för-krona levt kvar så länge, ett år med rödgrön regering, är i sig en seger för Anders Borgs restriktiva ekonomiska politik. Den principen, tillsammans med "reformutrymme", myntades av Borg och gjorde till kardinaldygder för svensk finanspolitik. Innan Borg uppfann dessa principer fanns de inte i svensk politik. Med på grund av parets Reinfeldt/Borgs mycket höga förtroende i ekonomiska frågor var det bara för firma Löfven/Andersson att helt anamma Moderaternas språkbruk och politiska praktik.
Andersson berättar i Lördagsintervjun att hon "längtat" efter att bryta med principen om krona-för-krona. "Självklart vill en finansminister att det ska uppstå ett utrymme att genomföra ofinansierade reformer", säger hon. Som vore hon inte minister som haft den möjligheten sedan sekunden hon tillträdde. Det är hennes jobb att bestämma över svensk finanspolitik, över vilka reformer som ska genomföras och hur dessa ska finansieras. Varför det skulle självklart för en finansminister att vilja låna pengar är däremot oklart, förmodligen blandar hon ihop det med att vara socialdemokrat.
Trots att Andersson längtat efter att föra en annan politik, berömmer hon sig själv och regeringen för att de fram tills nu fört en restriktiv ekonomisk politik. Bland annat ger hon LO en näsknäpp eftersom de velat öka underskotten under längre period. Hade regeringen lyssnat på LO hade inga krisåtgärder kunnat genomföras nu, hävdar Andersson. Det är visserligen korrekt. Men hon glömmer att nämna att Sverige befinner sig i en högkonjunktur med negativ ränta och kortsiktigt hög tillväxt.
Men att Andersson markerar mot LO är intressant. I intervjun diskuteras också vilka åtgärder som kommer krävas för att få alla nya invandrare i arbete och där talar Andersson löst om att "vända på alla stenar". Vad det innebär återstår att se. Menar hon allvar är det framför allt kostnaderna för att anställa som måste ner, antingen genom att arbetsgivaravgiften eller ingångslönerna sänks. Det har också efterfrågats av flera ekonomer. Till detta är LO givetvis motståndare. Det ligger i deras intresse att människor med arbete har så hög lön som möjligt, inte att så många som möjligt har en lön.
Det måste förändras om den strukturella arbetslösheten i Sverige, som främst drabbar invandrare, ska bekämpas. Regeringen är mån om att kalla sig själva samarbetsregeringen, ett namn som av uppenbara skäl inte fått fäste. Vill de visa att de menar allvar med det borde de titta på Centerpartiets förslag för öka arbetsintegration.
Frågan är om de vågar gå hela vägen. LO är en mäktig motståndare och under 2016 är det dags för en stor avtalsrörelse. Om inte Magdalena Andersson ens vågat leda sitt eget departement och driva den ekonomiska politik hon tydligen "längtat" efter, är det svårt att se henne lyckas ta en fajt mot LO.