1992 skulle kronans fasta växelkurs till varje pris försvaras. Som högst höjdes styrräntan till 500 procent. Vilket bland annat drabbade företag som hade lån där räntan var knuten till Riksbankens styrränta.
Vid 20-årsminnet av de 500 procenten skrev Per H Börjesson i Privata Affärer:
"När Riksbanken den 16 september höjde styrräntan till 500 procent innebar det att vi fick räntan 501 procent på företagets lån på 3 miljoner kronor. Det innebar att räntekostnaden varje dag på lånet var 41 000 kronor. Jag ringde till bankdirektören och sa:
'Det här kan inte vara rimligt. Ni ger räntan 0 procent på lönekonton, 4 procent till dem som bundit sina pengar men man får betala 500 procent på de allra sista pengarna ni lånar i Riksbanken'.
Svaret blev att avtal ska hållas."
Själv jobbade jag 1992 för en organisation som hade pengar innestående i banken, där kontots inlåningsränta var knuten till styrräntan. Detta var banken av någon anledning oerhört intresserad av att omförhandla. Tänk så olika det kan vara.
I efterhand framstår ju den fasta kronkursen – och försvaret av den – som ren idioti. Sedan dess har den flytande växelkursen tjänat oss väl. Tills nu.
I går sänkte Riksbanken styrräntan igen. Från minus 0,1 procent till minus 0,25 procent.
För mig tycks en negativ ränta lika befängt som en ränta på 500 procent. Riksbankens försöker använda räntevapnet bortom gränsen för vett och sans. Och för vad? För att sätta fart på inflationen och sänka kronans värde mot andra valutor. Jag är övertygad att man om 20 år kommer att undra vad i hela friden Riksbanken pysslande med 2015.