Under avslutningen av gårdagens seminarium, det som beskrivs i huvudledaren, började domkyrkans klockor att ringa. Det visade sig vara domprosten som beordrat detta för att störa mötet. Jag anade direkt hur det förhöll sig eftersom jag tidigare noterat domprosten i utkanten av 100-talet åhörare. Och eftersom han är den han är.
Domprost Mats Hermanssons oförmåga som debattör har jag tagit upp tidigare, bland annat då ett brev till ledarsidan från honom föranledde mig att i augusti i förfjol replikera:
”Det är en direkt lögnaktig beskrivning av mig, som aldrig skrivit om ärkebiskopen på ett sätt som på något sätt liknar det som Hermansson tillskriver mig.
Om jag inte redan hade lämnat Svenska kyrkan, så skulle jag ha gjort det nu.”
I en ordväxling om anledningen till gårdagens klockringning menade en undansmygande domprost att:
– Det var fara å färde. Det är då vi ringer i klockorna.
Domprosten klarar tydligen inte av att höra en debattör tala om migrations- och integrationsfrågor som har åsikter som skiljer sig från hans egna. OK. Men han klarar uppenbarligen inte heller av att skilja en seriös och konstruktiv debattör från en främlingsfientlig och samhällsfarlig. Den oförmågan är nästan obegriplig, men av någon anledning förvånar den mig ändå inte.
Om jag inte redan hade lämnat Svenska kyrkan...