Årets filmfestival i Cannes präglas av kvinnliga filmarbetares berättelser om trakasserier i branschen. Svenska Filminstitutets vd Anna Serner tog på söndagen tillfället i akt att släppa bomben att marknadsstödet bara kommer att tilldelas kvinnliga filmskapare 2020 – om inte branschen själv ser till att bli helt jämställd innan dess.
Marknadsstödet utgör en tredjedel av det totala filmstödet som delas ut av Filminstitutet på uppdrag av staten. Det är till för etablerade filmproducenter som vill göra långfilm för en bred publik i Sverige. Marknadsstödet kan maximalt uppgå till 30 procent av produktionens budget, eller som mest 8 miljoner kronor.
Utöver bland annat ett kvalitetskriterium finns ett underliggande krav för alla stöd att de ska fördelas jämnt mellan könen över tid. Men Serner hävdar alltså att detta inte räcker för att branschen ska få fram fler kvinnliga filmskapare.
Kanske blir det så att produktionsbolagen satsar på fler kvinnor för att söka marknadsstödet 2020 om männen inte har en chans, men det betyder knappast att filmerna i sig får högre kvalitet. Inte bara hindras männen från att söka en viktig finansieringsmöjlighet till potentiellt högkvalitativa filmer. Kvinnorna styrs samtidigt mot att producera eller skriva manus för just långfilmer till en bred publik, trots att de kanske hellre vill satsa på en annan typ av filmproduktion. Denna särbehandling minskar kort sagt möjligheterna för bra filmidéer att förverkligas.
Filminstitutet är förvisso en stiftelse, och ingen myndighet, men dess finansiering består helt och hållet av statliga medel. Utdelningen av stöd till filmproduktion klassas också som myndighetsutövning. Detta gör det än allvarligare att Serner vill diskriminera män i marknadsstödet, vilket skadar förtroendet för Filminstitutet.
Det finns så många andra sätt att ge kvinnor bättre möjlighet att producera stora långfilmer, utan att göra avkall på kvalitetskravet eller diskriminera män. För just marknadsstödet kan man till exempel fundera på om det är nödvändigt att sökande måste ha producerat minst två långfilmer sedan tidigare. Sänker man kraven blir det förvisso mer att göra för bedömningskommittén, men sannolikt kommer fler kvinnor ha möjlighet att söka.
Serner hävdar att begreppet kvalitet, som film egentligen bör bedömas efter, är för diffust. Och nog finns det delade meningar om vad som karaktäriserar en kvalitetsfilm, men klart är att filmskaparens kön inte gör det. Det torde också vara självklart att kvinnor inte producerar bättre film för att en stor del av konkurrensen i branschen diskvalificeras av Filminstitutet. Ändå vill Serner att kön ska väga tyngre än kvalitet för marknadsstödet 2020.
Det kan vara så att Serner räknar med att hotet i sig ska förmå filmbranschen att satsa mer på kvinnor. Beteendet är dock ovärdigt en förvaltare av statliga medel.