I en ny rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, hävdas att budgetstöd som mottagarlandet kan använda fritt har varit ett mycket effektivt instrument för att bekämpa fattigdom (15/10). Rapporten pekar på att kombinationen av budgetstödresurser, policydialog och tekniskt bistånd har lett till förbättringar i bidragsländer.
I år uppgår biståndsbudgeten till 49 miljarder kronor, vilket är nästan lika mycket som anslaget till försvaret. Samtidigt saknar Sida, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, de resurser som krävs för att kontrollera de stora beloppen som betalas ut. Detta är olyckligt. Bistånd måste grundas på mer än en god tanke. Våra skattepengar ska användas där de verkligen gör nytta. Därför bör inte pengar delas ut utan villkor eller där det är osäkert vart pengarna går.
Det saknas inte exempel på när bistånd har delats ut till länder som är korrupta. Nyligen stoppade Sida utbetalningar av svenskt bistånd till Zambia efter misstankar om korruption i landet. Misstankarna gällde då bedrägerier värda mångmiljonbelopp (Aftonbladet 18/9).
I somras blev det känt att Rwandas president Paul Kagame hade fattat beslut om att sponsra det brittiska fotbollslaget Arsenal med 350 miljoner kronor. I utbyte skulle spelarna ha en text på tröjan med en uppmaning att besöka landet.
Till saken hör att Rwanda är ett av världens fattigaste länder. Varje år skickar Sverige 230 miljoner kronor i bistånd dit. Det är befogat att ställa frågan om bistånd verkligen bör betalas ut till ett land som prioriterar engelsk fotboll framför sin egen befolkning?
Bistånd ska gå dit det behövs och har effekt. Risken finns att bistånd som betalas ut i form av budgetstöd, utan öronmärkning, minskar anslaget till humanitärt bistånd. Akut hjälp vid kriser, så som vid naturkatastrofer, väpnade konflikter och epidemier, är nödvändig. Insatserna är då ofta omfattande. Det är inte bara hjälp med sjukvård som krävs, utan också skydd och förnödenheter som till exempel livsmedel, medicin, sanitet och vatten. Med tanke på att naturkatastrofer, till följd av klimatförändringar, förutses bli fler borde denna typ av stöd prioriteras.
Det finns även anledning att vara skeptisk. Frågan är om pengarna överhuvudtaget ger något resultat. Istället hämmar de länders utveckling och tillväxt genom att staten är mer intresserad av biståndsgivarna, än av medborgarna. Afrika saknar till exempel inte naturresurser, men där finns ändå många av de fattigaste länderna. Fattigdomen kan snarare förklaras av dysfunktionella politiska system. Istället för bistånd vore det bättre att hjälpa länder att klara sig själva genom att stärka de politiska institutionerna så att de kan växa genom utveckling och företagande. Allt bistånd borde förenas med plan på hur mottagarlandet ska bli självständigt från bistånd.
En ansvarsfull biståndspolitik måste ställa krav och inte hålla korrupta regimer under armarna. Det är inte bara tanken som räknas.