Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén förespråkar i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga igår ytterligare lättnader från Riksbanken i form av negativ styrränta eller andra ”okonventionella åtgärder”. När banken SEB:s VD Annika Falkengren igår presenterade helårsbokslutet för 2014 säger hon att negativa sparräntor inte är uteslutet.
När man får betala för att spara och betalt för att låna, då är det något som är fel. Väldigt fel.
I September 2011 sade Riksbankschefen Stefan Ingves att räntan kommer att gå till fyra procent i slutet av 2014. Det fanns god anledning att tro på honom. Han är ju faktiskt riksbankschef och därmed ytterst ansvarig för riksbankens räntesättning. Nu blev det inte som Ingves sade – det hände saker på vägen som ingen kunde räkna med.
Jennet Yellen, chef för den amerikanska motsvarigheten till riksbanken (FED), sade under förra året att stimulanserna av ekonomin i form av ”kvantitativa lättnader”, vilket är nyspråk för att centralbanken trycker pengar, skulle trappas av. Vidare har hon flaggat upp för räntehöjningar under 2015.
Den tredje omgången kvantitativa lättnader har faktiskt avslutats, men på onsdagens räntemöte meddelade hon att räntehöjningarna kommer att få lov att vänta ett tag. Det händer nämligen saker som inte heller hon hade räknat med.
Den här gången är det oljeprisets nedgång som är boven i dramat. Oljepriset har nämligen fallit med 50-60 procent under sista halvan av 2014. Oljan utgör en stor del av ekonomin i världen. Dels direkt därför att kostnader för drivmedel och energi utgör en stor del av det samlade kostnaderna i samhället. Dels indirekt, därför att oljepriset också styr produktionskostnaden för många andra varor och tjänster.
Oljepriset drar alltså med sig många andra priser när det sjunker. Fallande priser är ett problem som ska åtgärdas genom att sänka räntan och därmed stimulera konsumtionen.
Det här är en logik som bara utbildade nationalekonomer kan förstå. Som lekman ligger det närmare till hands att tycka att det är bra att människor har mer pengar över efter att de har tankat bilen. De får ju ett större utrymme för annan konsumtion eller sparande. Beroende på om de väljer att konsumera eller spara så förändras tillgång och efterfrågan på kapital.
Om marknaden, istället för riksbanken, satte räntan så hade den antingen gått upp eller ner beroende på om människor väljer att spara eller slösa.
Men nu har vi ju en ordning där en monopolistisk institution sätter räntan utifrån tillgängliga prognoser om framtiden. Med facit i hand verkar det vara svårt att spå. Bekvämt då att det alltid verkar dyka upp oväntade händelser som får skyla reträtten från tidigare prognoser. Så fortsätter vandringen in i återvändsgränden.