Den 25 januari hålls nyval i Grekland, en följd av att den konservativa regeringen inte lyckats samla tillräckligt med stöd i parlamentet för dess presidentkandidat. Opinionsmätningarna pekar mot att vänsterpopulisten Alexis Tsipras blir landets näste premiärminister. Det vore olyckligt för Grekland vars ekonomi, efter år av ekonomisk depression, äntligen tycks vara på uppgång.
Som ledare för vänsterpartiet Syriza har den karismatiske Alexis Tsipras ägnat de senaste åren åt att kritisera besparingspolitiken. Enligt sedvanlig vänsterretorik heter det att om bara den offentliga sektorn får växa kommer landets ekonomi att göra detsamma. Partiet har presenterat ett program för sina första 100 dagar, innehållandes bland annat skattehöjningar, höjda minimilöner, ytterligare subventionerad sjukvård och el.
Vad Grekland behöver är dock inte fler politiker som driver upp orealistiska förväntningar. Problemet, förutom förslagens tillväxtfientliga karaktär, är att till skillnad från i Sverige är ladorna i Grekland verkligen tomma.
Ett alternativ som Tsipras öppet har talat om är att sluta betala Greklands skulder. Ett annat tycks vara att på andra sätt bryta överenskommelser som Grekland har ingått med IMF, EU-kommissionen och ECB. Allt för att slippa genomgöra nödvändiga strukturreformer.
Signalen från Tysklands förbundskansler Angela Merkel har varit tydlig: Om Grekland bryter mot ingångna avtal kommer inga mer stödpengar. Sannolikt lämnar då Grekland euron. Så borde ha skett redan för många år sedan. Priset för ett grekiskt utträde har av Merkel tidigare bedömts som för högt. Men eurozonen står i dag bättre rustat, varför grekisk utpressning den här gången kan hanteras med väsentligt mindre ångest.
Den verkliga faran för euron är inte huruvida Grekland lämnar, utan det avgörande är vilka konsekvenserna i sådana fall blir för landet. Om en svag drachma visar sig underbygga en kraftig återhämtning skulle politiker i krisländer som Italien och Spanien få svårt att motivera inför sina väljare varför deras länder inte också bör lämna eurosamarbetet.
Troligare är ändå att ekonomiska realiteter kommer ikapp Tsipras ideologiska drömmar, åtminstone om han får väljarnas förtroende att leda landet. Greklands kriskolleger Spanien, Portugal och Italien har sett sin export öka tack vare förbättrad konkurrenskraft. Även detta visar att det är något annat än euron som är problemet i Grekland.
Att bygga upp konkurrenskraft och politisk trovärdighet tar tid. Grekland börjar dock komma upp på banan igen. Dessvärre riskerar nu en kraftig vänstergir ytterligare en lång dikeskörning. Om valresultatet blir ett kvitto på att landet fortfarande saknar probleminsikt lär det inte upplevas meningsfullt av andra euroländer att fortsätta stödja Grekland.