Vad ska hända med kommuner som säger att de inte har bostäder till nyanlända? ”De får bygga!”, utbrast arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) som svar på frågan, när hon på onsdagen höll pressträff med anledning av att kommuner kan komma att bli skyldiga ta emot flyktingar.
Arbetsmarknadsministern hade kallat till pressträff för att presentera ett förslag om ett nytt system för att få en jämnare fördelning i mottagandet av nyanlända mellan landets kommuner. Hon poängterade dock att regeringen ännu inte tagit ställning till förslaget, utan att det var fråga om något lite ovanligt. Man hade kallat till presskonferens med anledning av en departementsskrivelse som ska gå ut på remiss.
Att den lyhörda inställningen visades dagen efter att regeringen fått hård kritik av konstitutionsutskottet för bland annat bristande beredning av ärenden är en händelse som ser ut som en tanke. Från en regering, i vilken exempelvis finansministern i höstas bemötte kritik från Finanspolitiska rådet med att myndigheten hade spelat ut sin roll, är en mer öppen inställning till synpunkter välkommen.
Samtidigt är mottagandefrågan en utmaning som regeringen gott skulle ha kunnat visa större ledarskap i.
Problemen med platsbrist på boenden drabbar i synnerhet de människor som väntar på att kunna starta sina liv i Sverige. Från de rödgröna verkar strategin främst ha varit att ducka i både migrations- och integrationspolitiken.
Regeringens nu initierade förslag, vilket den förvisso, som Johansson uttryckte det, ännu inte har ”satt ner foten i”, syftar till att skapa en jämnare fördelning i mottagandet av nyanlända mellan kommunerna. I höstas lämnade utredarna Gunnar Hedberg (M) och Lars Stjernkvist (S) en rapport till regeringen över hur flyktingmottagandet i kommunerna skulle kunna förbättras. Det förslag regeringen nu presenterar bygger delvis vidare på slutsatserna i den rapporten.
Vad man vill få till stånd är ett system med prognoser för kommunfördelningen som tar hänsyn till sådant som arbetsmarknadsläge, storlek, annat mottagande exempelvis av ensamkommande flyktingbarn och personer i kommunen som bosatt sig i enlighet med lagen om eget boende – Ebo.
Hur detta skulle gå till i praktiken återstår att redovisa, vilket också gäller hur det ska utformas utan att inskränka det kommunala självstyret. Inte minst problematiken med att hitta bostäder, som bidragit till den ojämna fördelningen i dag, går knappast att lösa i en handvändning.
Som lösning på bostadspolitikens brister i stort har den rödgröna regeringen hitintills kommit med kritiserade förslag på dyra subventioner och nytt regelkrångel. Det är dessvärre inte bara så lätt som att bygga. Med dagens byggregler är det knappast heller någon snabb lösning. Dessa frågor behöver regeringen ta på större allvar.