Nyligen uppdagades det att före detta statsministern Fredrik Reinfeldt (M) har gjort miljonvinster i sitt företag samtidigt som han har plockat ut full statsrådsersättning. Sitt första räkenskapsår som egenföretagare gjorde Reinfeldt en vinst på knappt 10 miljoner kronor. Under en del av tiden mottog han även 156 000 kronor i månaden i avgångsvederlag.
Formellt sett har Reinfeldt inte gjort något fel. Huruvida det ser snyggt ut är en annan historia.
I dagsläget har före detta regeringsmedlemmar möjlighet att ta ut ersättning kring ett år efter att de har lämnat sina poster. Den blir lägre ifall vederbörande samtidigt har en pensionsgrundande inkomst, som exempelvis lön. För den som har fyllt 50 år och har suttit i regeringen i åtminstone sex år när denne avgår är det möjligt att få statsrådspension fram till 65-årsdagen.
Exemplet Reinfeldt väcker en del frågor om hur före detta statsråd bör agera när deras uppdrag tar slut. De står inför ett antal olika tänkbara alternativ när deras tid vid makten är över. Inget val är okomplicerat.
Om de inte ska leva på sitt avgångsvederlag är en möjlighet att vända sig till näringslivet och arbeta inom påverkansbranschen eller bli styrelseproffs. Det är en väg som exempelvis före detta statsministern Göran Persson (S) och tidigare finansministern Pär Nuder (S) har valt.
Det är förståeligt att tidigare politiker väljer näringslivet. Deras kontaktnät och erfarenhet är uppskattade. Problemet är att de riskerar att klandras för att de går till näringslivet för tidigt efter att de har lämnat politiken. I stället borde de befinna sig i karantän, säger kritikerna. De menar att det finns en risk att politiker gynnar vissa intressen i regeringsställning för att sedan göra en smidig övergång till näringslivet.
Samtidigt finns det andra yrkesgrupper i påverkansbranschen som befinner sig i gråzonen gällande vad som är lämpligt. Det finns gott om människor som rör sig mellan politiken, media och konsultbranschen. Där föreligger också en risk för att hattandet mellan branscherna kan ge upphov till intressekonflikter.
Såvida inte alla som jobbar med media, politik och påverkan ska sättas i karantän så fort de byter arbete får man förlita sig på deras professionella integritet och goda omdöme. Och oavsett vilken yrkesgrupp det gäller, inklusive politiker, måste människor som sätts i karantän få en rimlig försörjning.
Tidigare regeringsmedlemmar har betydande frihet efter att deras politikerkarriär är över. De borde vårda den med stor omsorg. Att tänja på regelverket och dra nytta av en generös ersättning samtidigt som man tjänar miljontals kronor är en typiskt dålig idé. Fredrik Reinfeldt, som gjorde sig känd som arbetslinjens främsta försvarare, borde veta bättre.